Håkan Hellströmhysterins hemlighet

Satt och lyssnade på radio här om veckan. Sen blev jag överkörd av Håkan Hellström. "Känn ingen sorg för mig Göteborg" kraschade ur radion som en skenande spårvagn som förlorat kontrollen vid Poseidon och tagit sats längs hela avenyn för att braka rakt ut i en tvåa med kök i Solna.

Som vanligt är jag sist med att fatta att en ny stjärna har fötts. Men jag är chockad av den kraft med vilken han har krupit ur sin demolivmoder och lagt vart enda odjur på rygg i den björngrop som debutanter kastas i. Fem plus i Aftonbladet, toppbetyg överallt och . . . konstpaus . . . jajamän, en helsida i DN Kultur.

Är han verkligen så bra? Var lugna, allt är i sin ordning. Jag är sist med det mesta, men detta fattar jag. Den höga betygsättningen är en naturlig följd av journalistikens mekanismer. Som bekant bygger tidningar på nyheter.
Bäst av allt är nyheter om sådant som människor känner till, a.k.a politiker, musiker, skådisar, idrottsmän etc, sånt vi kan tillräckligt om för att ha en relation till, men tillräckligt lite för att vilja veta mer om.

Men tyvärr räcker inte etablerade hegemonier i all evighet. Till slut vet vi läsare allt om dessa, det blir slentrian, som i ett gammalt förhållande, vi vill överraskas, inte ens det röda raff-setet är upphetsande längre. Då måste nya stjärnor födas, men såna föds inte av sig självt. Däremot stirrar inte en duktig journalist en given begåvning i munnen. Speciellt inte om denna begåvning dyker upp vid rätt tillfälle, i det tomrum som uppstår när en självklar fixstjärna saknas.

Det mest kända exemplet på detta fenomen torde vara Oasis, som dök upp som gubben i lådan när brittisk press törstade efter en ny engelsk rockstjärna som kunde erövra världen. Grupper som Suede, Radiohead och Blur kunde inte riktigt fylla ut rockstar-kavajen. Och Morrisey, Stone Roses med fler var döda som löpsedelsmaterial. Oasis inte bara rockade kompromisslöst, de svängde sig med en Beatles-dramaturgi som fick pressen att dra paralleller med Liverpoolbandets erövringståg, en sorts popvärldens motsvarighet till britternas oförmåga att acceptera att de inte längre är The British Empire.

Den brittiska pressen drack girigt av de nya stjärnorna. De skapade helt enkelt själva den fixstjärna de saknade. Detta innebär inte att det var en medveten strategi, det innebär bara att ett antal faktorer inföll samtidigt. . . en begåvning som passar trenderna, ett par jäkligt bra låtar och ett
gäng mänskliga journalister som känner slentrian.

Visste ni att det finns forskare som hävdar att det fanns en känsla av slentrian och återvändsgränd i Europa 1914, en strömning som hade stor skuld till att första världskriget så lättvindigt kunde bryta ut? Vägen till det nya samhället skulle gå över slagfältet . . . då ska det väl inte vara så
konstigt om ett gäng journalister förkastar det gamla och låter vägen till det nya gå över några storkäftade ungtuppar som slår sönder hotellrum?

Sveriges eget Oasis, Kent, har kan man säga erövrat Sverige så många gånger att det inte är intressant att skriva om längre. Kent måste erövra världen nu. Det är som med en politisk revolution, det första året är intressant,
sen är det ju bara en vanlig stat som har sin gilla vardag.

Håkan Hellström dyker då upp, en oerhört begåvad popmusiker som sjunger rakt ur hjärtat, med underfundiga och charmiga texter till enkla men dynamiska melodier som framförs med sån energi att det är omöjligt att värja sig. Jag förmodar att det är samma upplevelse som Anders Nunstedt hade när han klev in i ett tält i Hultsfred för en sisådär 6-7 år sen, Kent spelade "När det blåser på månen" och Nunstedt skrev att låten "träffade som en spark i magen".

Skribenter som Linda Norrman Skugge och Nunstedt började propagera för att Kent skulle få ett kontrakt. Sen var karusellen igång. Men nu kliver de av för ett tag. Det är dags för Håkan Hellström att glittra bland
karusellhästarna.

Det är ändå förvånansvärt att Hellströms debut har fått sånt extremt bemötande. Kent är unika, ändå har det fått arbeta hårt och länge för samma uppmärksamhet. Och Hellströms debut liknar mer ett modernt Gyllene Tider.
Kents sound var unikt när de kom. Så hade aldrig ett svenskt band låtit tidigare. Dessutom har de aldrig blivit sågade. Proportionerna är förvånande.

Men okej, kan man få en sliten spårvagn att spinna som ett X2000, då må det vara hänt. Och har popskribenterna ingen att åka med, då vill de inte bara ha skjuts, då slåss de om vem som ska köra. Klart att den skenar då.

Av Wayne Seretis 28 mar 2001 09:43