Guckelmaskarna härskar, jag flyr

Jag stänger av datorn runt midnatt, och tassar tyst genom den mörka sovande lägenheten till badrummet. I samma ögonblick som jag tänder ljuset kilar tre små djur i panik runt runt på golvet. Det är mina inneboende silverfiskar, som bestämt sig för att min badrumsmatta är deras bostad. Mattan och alla sprickor bakom listerna och i väggarna antar jag, de har säkert ett komplicerat nätverk av tusen silverfiskar med tillhörande larver och guckel som jag inte ser, men tyvärr kan föreställa mig mycket livligt. Jag stampar lite äcklat i mattan och ser dem kila iväg eller stelna till där de är. Som om jag inte skulle se en svart silverfiskkropp mot min rosa badrumsmatta. Om det var möjligt att kissa med benen utspärrade framför mig i 180°, skulle jag absolut göra det, men som jag nu är konstruerad så går det inte. Istället får jag sätta ner tårna på en relativt fläckfri zon i mattan och hoppas att jag inte mosar några potentiella silverfiskar i mattskabbförklädnad.

Och så fortskrider mitt liv, jag och krypen lever i symbios, sida vid sida, våra liv är tätt sammanflätade, men det är inte något jämställt förhållande. Jag är livrädd att jag ska trampa på ett kryp och känna dess lilla kropp sjunka djupt ner i mattans trådar, vrida sig i dödsångest och klibba fast vid min fotsula. Iiihh... I denna symbios finns ingen harmoni, jag lever i skräck. Kriget pågår i allra högsta grad, och vi förlorar.

När jag var tio år, fantiserade jag som mest, oftast om hur mitt liv skulle bli mer uthärdligt, det vill säga fritt från alla plågomoment. Till exempel om att alla myggor skulle utplånas, jag skulle kunna ströva fritt i skogen utan att bli uppäten. Och om inga djur bodde i gräset, skulle jag kunna ligga på min gräsmatta och betrakta himlen, utan att hela tiden förvänta mig att en blekfet mask skulle ringla sig in i mina kläder, över min rygg och små gröna larver under mina naglar och myror, myror upp längs byxbenen. Jag var lika blek som nämnda mask under min barndoms somrar. Det fanns alltför mycket att bekämpa där ute för att jag skulle gå ut.

En gång trotsade jag naturen och lade mig i en vilstol under körsbärsträdet. Det var en ljuvlig sommardag, precis lagom varm och trädet var täckt av tusentals vita blommor. Det var behagligt tyst också i mitt pensionärsvillaområde. Men plötsligt uppmärksammade jag ett dovt surrande nära mitt högra öra. Jag stelnade till och mindes det jag blivit ibankad; "vid närkontakt med geting eller dylikt, få ej panik utan sitt stilla så flyger den sin väg". Detta stred mot alla mina instinkter, men var väl inpräglad av diverse dagisfröknar och kamrater. Så jag satt blickstilla, med halvöppen mun, hopknipta ögon och svag andhämtning. Naturligtvis flög kräket inte iväg. Tvärtom slog han sig ner på min kind och började med vidrigt lätta steg promenera mot min näsa. Vingarna surrade till då och då, som om getingen tänkte flyga iväg när som helst, men inte riktigt kunde lämna denna källa till förnöjelse som mitt förstelnade ansikte tydligen var. Den ludna lilla kroppen snuddade vid mina läppar och jag fick en tjock klump av äckelblandad rädsla i halsen. En okontrollerbar lust att häftigt andas in och sen skrika inträdde, och i mitt huvud såg jag getingen dras in i min mun av inandningen och ursinnigt sticka mig i halsen för att sedan falla död ner i min luftstrupe. Liknande scenarion har setts otaliga gånger på tecknad film med Långben eller en sovande dvärg som sväljer en fluga med sina snarkningar. Då var det roligt, nu var det outhärdligt. På något sätt lyckades jag frusta till så getingen överraskat for upp och sen sprang jag skrikande in i huset, grät i flera timmar och vägrade gå ut på veckor.

Bara ett av många skräckexempel på krypens tyranniska envälde. Vad har vi väl att sätta emot dem? Kriget är fruktlöst, inte nog med att de utvecklar resistans mot våra utrotningsmedel, de är i maskopi med alla andra djur också, om grodan dör ut, blir det för många myggor, om daggmasken dör ut blir det inte fint i jorden och så vidare. Jag brukade stå mitt i gatan på regniga höstmorgnar och storgråta. Vägen till skolan var översållad med daggmaskar som vred sig i syndig vällust. De fanns i alla möjliga längder och färger och ringlade sig kräkframkallande framför mig och tvingade mig att långsamt kryssa mig fram mellan dem, livrädd att råka trampa på någon av dem. Det absolut vidrigaste som finns är en halvmosad mask med det grötiga innanmätet rinnandes ur sig medan kroppen vrider sig fram och tillbaka. Jag brukade be att en stor vit häst skulle komma flygandes två decimeter ovan marken, lyfta upp mig högt ovanför de ringlande kropparna och galoppera iväg till skolan. Detta hände aldrig och terrorn fortsatte tills jag flyttade till Stockholm. Maskarna har inte lärt sig hur man kryper upp på en tunnelbaneplattform än som väl är. Spottloskor, fimpar och torkade spyor bekommer mig inte ens hälften så mycket som naturens egna motbjudande skapelser.

Är det så här vi ska leva våra liv? Omgivna av miljarder kvalster, sadistiska getingar och andra flygfän, husockuperande silverfiskar och gator fyllda av militanta maskmonster? Ja. Vi är tvungna. Det här kriget kommer vi förlora.

Men framtiden är vår, där människan bor i roterande sterila kuber långt ovanför jordytan. Låt odjuren få skogen, djungeln och trädgården på Murarvägen i Flen.
Genom kubens glasfönster ser jag ner på jordens yta, som ser trevlig ut på så pass långt håll, och allting i min kub är kliniskt rent. Jag kan lägga mig ner på min artificiella gräsmatta och stirra ut i rymden, dra djupa andetag av konserverat återanvänt syre, ljuvligt getingbefriat. Aaah vackra framtidsdröm.

Av Kee Leong 27 mar 2001 10:24