En natt

Minns den natten när jag satt mitt på esplanaden,
och såg bilarna som ett skratt förflytta tid och rum. I vattnet speglade jag min egen skugga, till ändernas hånfulla skratt åt en själ som inte längre var. Jag hörde polissyrener och såg gula ambulanser, jag hörde rop som ekade mellan de bortspolade husen. Jag såg ett ansikte krampaktigt sammanbitet, som om själen tagit sin plats just där. Som om tanken inte riktigt kunde flyga hän. Moralpredikare bagatelliserade, och sa allt är ett om ett är samma fel. Det beror på individens ofrånkomliga missanpassning, inte på att natten är kall och att du var genomfrysen, och att dina ord inte kom längre än som en imma på spegelglaset. Jag minns hur hororna flockades runt kajen, och torskarna letade blint efter ett värmeljus. Men inget fanns, inget var den natten, bara elektroniskt ljus och rytmiska vibrationer från en mörkröd bil. Jag kröp längre och längre ut på vägen, jag minns att världens ände skymtade bortom hörnet som ett vackert slut på.nåja...inget alls. Men om jag trycker här, sa du, kan det vackra bestrida ondskan. Om jag trycker här kan mitt liv få eget ljus. Om jag trycker här, sa du, och tryckte, och ett evigt mörker pumpades runt tillsammans med ditt eget blod. Jag minns den natten när jag grävde i asfalten med mina såriga händer, från fingertopparna flödade det blod, men jag fortsatte gräva, för jag ville komma under den hårda ytan för att om möjligt finna en aning mindre röster, en aning mindre oro. Jag minns den natten när jag satt mitt på esplanaden, och att jag grät för ingen särskild skull. Jag minns den natten då turen vände sig upp och ned till människornas skrik, ditt sista andetag, ändernas skratt - en frusen natt.

Av Håkan Kristensson 23 mar 2001 11:04