Vuxenlivet är överreklamerat

Det var bättre förr. På tioöringarnas och femmalapparnas tid. På syntharnas och hårdrockarnas tid. Då var det liksom antingen eller, det fanns oftast bara två alternativ. Cool eller tönt, Salomon eller Adidas. Världen var god och mamma och pappa visste allt och det var alltid massor av snö på vintern.

När man skulle göra sig riktigt fin, plockades den nyaste collegetröjan fram. Hade man tur fanns där ett stort bubbligt gummitryck på framsidan där det antingen stod Ball eller Hugo Boss. Ärmarna rullades upp dagen till ära, och tröjan stoppades ned i de lite för korta snötvättade jeansen. Högst på önskelistan stod Levisjeans. Man betydde inget om man inte hade minst ett par av de massproducerade amerikanska byxorna. Något som mamma inte alls kunde förstå: "Rockyjeans med skinnfodring vid fickorna och benslut är ju otroligt piffigt".

Pappa tyckte inte om att jag använde smink, så det smugglades med i jackfickan tillsammans med Studio Line extra hårt spray. Det krävdes en hel del för att en lugg skulle stå rakt upp en hel kväll. Under denna period var det vanligt att tjejerna i klassen fick nackspärr på grund av den obligatoriska whip-lashliknande rörelse man gjorde med håret efter att ha tuperat det ordentligt.

På klassfesterna lekte vi Svarta madame och Sanning eller kånka. Egentligen var det inte så kul, och om sanningen ska fram så vågade jag inte pussas överhuvudtaget. Någons mamma hade gjort negerbollar, och då var det också helt okej att kalla dem just negerbollar. Hade man tur fanns där knallblå läsk med namnet Vira blåtira eller Fanta Black Orange.

Pojkarna stod i ett hörn och åt, flickorna tryckte i ett annat och fnissade. På slutet dansade man alltid tryckare. Oftast till Slades My oh My, för den var så lång.

Lite senare, i slutet av högstadiet, utökades mitt ordförråd betydligt. Ord som häxblandning och grovhångel fick en innebörd och livet var plötsligt inte självklart längre. För livet för en fjortonåring består av kompisar och killar, och har man inga så är man ingen.

Alla växer upp och upptäcker att tonåren oftast är en transportperiod, ett plågsamt inferno av grupptryck och frigörelse. Barndomen ska bekämpas med alla tillgängliga medel, och den eftertraktade vuxenvärlden ska erövras. Jag ångrar att jag lät mig ryckas med. Ångrar att jag inte tillät mig vara barn lite längre.

Jag är ändå glad att det var på 80-talet jag gick på högstadiet, och inte nu. Nu finns inte två val, utan tusen. Nu är inte collegetröja okej att ha på disco, tight och avslöjande kroppsnära ska det vara. Tjejer i åttan funderar på bröstförstoring och fettsugning. Grovhångla tillhör det förgångna, analsex och g-punktsorgasmer känner varje fjortonåring till. Ectasy och cannabis är lika vanligt förekommande ord som häxblandning var på min tid.

Jag beundrar er, alla ni som ska bli morgondagens vuxna, men jag avundas er inte. Dagens tonåringar får utstå så mycket mer än vad min generation fick för bara tolv år sedan. Jag hoppas att ni kan finna kraften att vara er själva. Våga säga nej till objektifiering av era kroppar, våga säga nej till en påtvingad vuxenvärld. Framförallt: Våga vara barn så länge ni kan. Det är överreklamerat att vara vuxen.

Av Cecilia Lindgren 21 mar 2001 16:10