Ytterligare en jävla kändisintervju

Utan att ringa på. Likt en tjuv om natten äntrar jag sålunda överenskommen lokalitet - hans hem - för min stundande, exklusiva intervju med Hadislaus Loratius - samtidsfilosofins gentlemannarebell och folkhemshjälte.

För första gången någonsin befinner sig alltså nu en pressens representant i den mytomspunne folklivsfilosofens privata borg. Eller borg och borg. lägenheten består av blott ett enda rum, låt vara ett rymligt sådant på kanske 80-90 kvadratmeter. Hadislaus själv ser jag emellertid inte till; lägenheten är tyst och förefaller övergiven. Inte att undra på i så fall - inredningen ger en lätt känsla av yrsel; väggarna har målats i starka, nästan självlysande, blå fluoriscerande färger; uppe på den terrakotta-röda bokhyllan står en obäddad säng och två skälmskt leende buddhastatyetter vakar över kulturrebellens besökare från ett par gamla stålgrå östtyska högtalare.

..."Säng uppe på bokhyllan"?? Fan, mina farhågor besannas alltså; mannen ÄR inte riktigt klok... Bäst att vara på sin vakt. Var i allsin dar håller då människan hus? Under tilltagande nervositet smyger jag runt i rummet och får plötsligt syn på honom bakom ett par gigantiska djungelväxter, där han - iförd en stilenligt sober beige kostym - sitter i lotusställning på golvet.

- Välkommen, säger han intonationslöst och utan att öppna de slutna ögonen.

Lätt förolämpad lämnar jag hälsningen obesvarad och attackerar honom istället genast med min första fråga:

- Varför envisas du med att ständigt hugga kulturelit och massmedia i ryggen? Är inte deras uppdrag att tolka och kritisera samtiden faktiskt jävligt viktig?

- Jo, det kunde man kanske tycka... Emellertid: de intellektuella granskar inte den egentliga makten. Trots att Makten håller oss i ett mycket påtagligt koppel, kryptifierar företrädare för den massmediala sfären dess grepp och förklarar sig därefter oförmögna att agera. Deras kritikerknivar är trubbiga och - framför allt - rostiga.

- Men nog finns det väl värre fiender att peka ut?

- Att sortera och välja bort verklighet för att få ett hälsosammare själsliv hålls idag förvisso för ett hedervärt moralkodex - bara det kryddas med en lagom dosis engagemang för korrekta korståg... Men för dem som i likhet med mej själv ämnar lösa vår tids stora problem, duger det inte att blunda för enskildheterna.

- Haha... Du har inte möjligen... drabbats av hybris?

Han ler.

- Inte alls. Jag har, för att låna Kerstin Ekmans ord, helt enkelt "insett mina dimensioner. Och det anstår mig inte att förminska dem."

- Ah... "Historiens ödmjuke tjänare"...

- Nej, snarare den andligt förstoppade samtidsmänniskans laxativ...

- Mjaha... och vilka är Dom Stora Problemen då? Kulturparnassens propaganda kanske...?

- Till en viss del, till en viss del... men framför allt att lyckas stoppa all trist jävla busstrafik i innerstäderna. Att belysa inbördeskrigens incestuösa karaktär. Att övertyga parlamentet om att låta sätta upp tullstationer som kontrollerar att endast glada människor släpps in i landet.. Att...

- Tack! Det räcker... Du är uppenbarligen välförsedd med Viktiga Idéer... Ändå har jag hört sägas att du brukar bli oförklarligt misstänksam när främlingar ber dej om frälsning?

- Den kabbalistiska kulturordningen är så generellt socialiserad att dess nuvarande bildspråk överväldigar både skapare och uttolkare.

- Mm-hmm...? Du tror inte att du riskerar att... bli missförstådd?

- Missförstånd är i princip ingenting man behöver bekämpa. Blir de sociopolitiska effekterna inte alltför påträngande kan man låta dem passera. För övrigt är inte konstnärens ansvar vare sig större eller mindre än någon annans. Snarare har hela den onda - och goda - mänskligheten ett ansvar att identifiera sig med idén om konstnärskapet. Man måste vägra ta sandkornens mångfald som ett bevis för att verkligheten skulle vara ogripbar.

- Jaha... Allvarligt talat - varför kan du inte bara slappna av och vara lite normal?

- Normalitet intresserar mej inte. Det är avvikelserna och betydelseglidningarna över tiden som utgör kraften i världshistorien.

Jag ger upp. Att fråga ut honom tycks inte göra en särskilt mycket klokare på vem han egentligen är.

- En sista fråga bara: varför har du låtit latinisera ditt födelsenamn?

- Hahaha... Ja, pro primo bör man utnyttja stavelseklangernas musikalitet; ordens magiska kraft bör icke förspillas. Pro secondo så måste en Sanningens Soldat vidta vissa försiktighetsmått. Och den förvirring som ett officiellt alter ego åstadkommer, skänker en behaglig distans. Eller vad säger du... min käre Haslav Lorvath?

/ H.L.

nedtecknat via automatisk skrift av

Av Alexander Hansson 19 mar 2001 15:01