En monolog

Grumlig röst
Ett, två. Ett, två.

Nästan ohörbart:
Jag förstod att jag skulle göra mig illa, men inte varför.

Skrattar till, torkar bort tårarna, fortsätter:
Pappa var hemma, det hörde man på stegen, på den avlyssnande tystnaden och den otäcka uppmärksamheten. Jag förstod att det skulle göra ont, jag hade anat smärtan, simulerat den om och om igen, avbildat den på papper, nedtecknat den i min dagbok. Jag trodde att slutet skulle komma fort, och att blodet skulle rinna med ljusets hastighet ned på golvet och färga det svart. Jag skulle visa de som misstrodde mig, jag skulle avslöja mina innersta tankar med en handling som avslöjar allt.
paus
Mamma var borta, det hörde man på de uteblivna snyftningarna, och på de avlägsna kinderna som torkat av för mycket vatten. Den gången kändes inte gråten befriande, den bara blottade mig själv för mig själv, ältade lugnande ord som jag absolut inte orkade höra. Den hemska känslan av inget alls, utvägar låg grimaserande framför mig, invecklade hånfullheter sökte min blick, men ingen möter min blick inte, tänkte jag och såg in i det uppenbara genom att inte möta något med blicken. Jag skulle visa dig min kärlek, genom att skriva "jag hatar dig" tretusenfyrahundrasjuttiofem gånger under min säng. Men pennan tog slut och full av avsky fortsatte jag skriva, ristade långsamt in "jag hatar dig" i det mjuka träet. Ni förstår mig inte, ni som tror er förstå kärleken, ni som tror er förstå livet så jävla bra? Ni förstår mig inte.

Ett, två. Ett två.. Jag drog kvickt åt mig benen, kurade ihop mig så att inälvorna skulle stanna kvar i min kropp, så att blodet kunde svalka mina ben med sin oförklarliga kyla, och med mina armar hårt om bröstkorgen som för att hålla hjärtat på plats. Om blott för några få sekunder ville jag fortfarande vara, mörkret som sökte sig undan, ljudet av blod som fortfarande irrade runt i mina trasiga vener, om än lite tunnare, lite mer genomskinligt.

Jag älskade livet.
Vad?! säger ni, vad är det du säger, hur kan du älska livet och fortfarande..? Sedan tar era ord slut. Kanhända har ni först nu sett mina ögon. Här är de! Utblottade, värnlösa.
paus, otäck tystnad
Om blott för några få sekunder ville jag fortfarande leva, sedan återvände mörkret och ljuden tystnade, hjärtat, HJÄRTAT! - Tyst. Schhh. Tyst. - Gav aldrig upp.

Ljudlöshet, silentium, sterilt och vita nyanser. Ett två, ett två.

Av Håkan Kristensson 16 mar 2001 09:22