Om jag var statsminister

- Politik är tråkigt. Egentligen är det skitsamma vem som är statsminister - de är lika usla hela bunten.

Nisse är trött på partiledare som gnatar utan att ha något vettigt att säga. Han är less på politiken. Det är bara sådant som verklighetsfrämmande gubbar i gråa kostymer sysslar med. Politik är tråkigt, tänker han och undrar vart samhället är på väg.

- Jag tycker att den här köttdebatten är alldeles förstorad, säger han till sin kollega vid fikabordet. Tidningarna har förstås inget bättre att skriva om. Jag har alltid ätit kött och kommer att fortsätta med det. Det kan varken någon eländig politiker eller löjlig BSE-smitta hindra mig ifrån.

- Det är i alla fall på tiden att det blir fart i debatten, svarar kollegan och tänder en cigarett.

- Röker du? frågar Nisse spontant. Snart får man knappt göra det heller. Vi hederligt folk som gillar att sitta med en cigg på krogen blir väl snart tvungna att fimpa för att de som bestämmer aldrig har tagit något bloss. Vilka styr det här landet egentligen?

- Bättre det än att knarket släpps fritt. Det har ju talats om det på sistone. Varför ger inte du dig in i politiken, Nisse? Om det nu är så mycket som du vill ändra på?

- Aldrig i livet! Politik är tråkigt, svarar Nisse.

Likgiltigheten tycks vara större än någonsin. Folk tappar greppet om politiken när partierna glider in i varandra och de bakomliggande värderingarna grumlas i politikernas desperata röstfiske. Det är inte fråga om ett utdött intresse för att påverka. Problemet är att politiken förlorat fäste i vardagen, hos folket.

Vid själva röstandet handlar det främst om tradition och någon sorts medborgerlig skyldighet. Vilka man röstar på ska helst vara hemligt, fast ändå samma som mamma och pappa. I praktiken har det ändå ingen betydelse, tror man. Man luras tro att alla politiker är likadana, det vill säga tråkiga och omänskliga. Valet av statsminister är som ett lotteri utan vinstlotter.

Men det har betydelse vilken lott Nisse väljer.

Om jag var statsminister skulle människor förstå att politiken är till för dem. Folk skulle vara medvetna om att jag var en bärare av deras åsikter. Inte för alla i alla frågor, men alla som hade röstat på mig hade därmed visat att de sympatiserar med mina grundläggande värderingar. Vi skulle dela en dröm, jag och mina väljare. Vi skulle ha en gemensam vision om hur en lyckad värld ser ut. Jag tror nämligen att all politik i grund och botten handlar om drömmar. Där finns en idé om hur tillvaron kan bli bättre och det är den idén som alla skulle veta att jag försökte förverkliga.

Jag skulle vara statsminister för att jag var en god representant för medborgarnas åsikter. Inte för att jag var felfri, inte för att jag var en tränad talare eller för att jag ofta bar en välstruken skjorta. Nej, utan just av den anledningen att jag var en i mängden, spetsad av en god allmänbildning och ett förtroendeingivande engagemang. Inte för att jag var en mysfarbror, utan för att jag kämpade hårt mot arbetslöshet. Inte för att jag aldrig rakade pungen, utan för att jag hade förnuftiga lösningar på hur skolan skulle förbättras.

I min drömsits skulle jag göra allt som stod i min makt för att få människor att bli lika intresserade av politik som de är av sex. För sex lockar ju, det vet vi. Sex i alla möjliga dimensioner är dagens receptfria lyckopiller. Och det ställs i motsatsförhållande till politiken. Sex är roligt, politik är tråkigt. Den som inte får tillräckligt med sex, ger sig in i politiken i stället. Visst finns dessa attityder, inte konstigt att folk tar avstånd från sådant som är förknippat med olycka. Nej, man väljer sex framför politik utan en aning om det går att få båda delarna. Det är inte heller så underligt med tanke på de jätteskandaler som uppträder varje gång sex integreras i politikervärlden.

Det är naturligt att vara intresserad av sex, att vilja ha ett stimulerande sexliv. Det är förståeligt att höjda priser på bensin eller alkohol gör folk upprörda. Att skaffa sig en åsikt om köttkonsumtion eller rökning och öppettider på krogen är nästan oundvikligt med tanke på massmediernas exponering. Så glöden finns ju där. På fikaraster runt om i landet diskuteras det som alltid om kontroversiella frågor och dumma politiker.

Ändå rynkar ordet politik fler näsor än en vulgär svordom. Antagligen för att det förknippas med den abstrakta och invecklade värld som kostymgubbarna tycks befinna sig i. De som kallas folkvalda politiker, de som talar ett språk som endast ett fåtal förstår sig på. Resten blir vilseledda. Bland de 80 procent som går och röstar, kan det inte vara många som vet vad de röstar på.

Jag skulle göra politiken tillgänglig för alla. Den skulle få människor att känna sig delaktiga och roade av att vara medborgare. Egentligen skulle det vara det enda demokratiskt riktiga - utan en gripbar politik går det inte att förvalta sin rösträtt. Med mig som folkvald skulle fikapolitiken vara förenlig med partipolitiken.

De flesta politiker har tappar några skruvar på vägen. I takt med att politiken tar upp alltmer plats, så blir den mer inriktad på att vända aktuella sakfrågor så att man kan fånga och hålla kvar så många väljare som möjligt. Och drömmen om en bättre värld, ett bättre samhälle, byts mot drömmen om majoritet. Då har politiken tappat fäste, förlorat sin verklighetsförankring.

Politik är inte enbart att vilja. Politik är först och främst att drömma, att dela med sig av sina drömmar och att försöka förverkliga dem. Om jag var statsminister, så skulle jag fortfarande vara mänsklig. Jag skulle vara en värdig representant för folkets värderingar. Jag skulle tala klarspråk och alla skulle få veta vad jag hade i kikaren.

Det är förmodligen just därför som jag aldrig kommer att bli någon.

Av Fredrik Lindh 15 mar 2001 11:44