All uppvaktning önskas

Tankar kring Kullenbergs kåseri i Aftonbladet:
Länk: aftonbladet.se

Hon skulle fylla 40 år,
Hon kände sej lite orolig inför födelsedagen,
Hon älskade jular och födelsedagar men blev alltid så besviken, besviken för att hon inte har några vänner eller släktingar som uppmärksammar henne.

När hon var liten så hade hennes styvmamma förbjudit allt vad barnkalas hette, hennes styvmamma var italienska och klen och tyckte inte om barn och stoj.

Italienskan ville ha lugn och ro och sitta med sin vinare och lägga pussel, röka sina cigaretter och läsa böcker. När hon gick i skolan så bjöd alla dom som dom blev bjudna av och eftersom hon inte hade några födelsedagskalas så blev inte hon bjuden till någon annans kalas. Hon kommer så väl ihåg hur dom andra flickorna i klassen stod där med sina inbjudnings kort på rasten och delade ut dom , själv stod hon alltid en bit ifrån, för hon visste ju att hon inte skulle få något.

Flickan som skulle ha kalas ropade högt: Nina du får komma ! Eva får också komma ! Men du får inte för mamma säger att jag ska bara bjuda dom jag får gå till !
Hon blev aldrig bjuden på någons födelsedags kalas.
Hon var så avundsjuk på sina klasskamrater som hade mammor som pyntade och bakade och lät sina döttrar ta hem så många kamrater dom ville.

När hon blev tonåring så var det samma sak, inte fick hon ta hem några högljudda tonåringar som ville lyssna på musik inte. Och föräldrafria fester var något hon aldrig ens skulle våga ha, hennes styvmor såg ALLT !
Hon kunde aldrig ens ta hem någon ifrån klassen på en kopp te efter skolan. Det fanns nämligen inget att bjuda på i hennes hem - var det hennes hem eller en institution ?

När hon växte upp så flyttade hon från sin hemort.
Vart hon än flyttade och var hon än arbetade så hade alla sina vänner och sina släktingar och sina gamla klasskompisar. Alla gick på tjejmiddagar och möhippor.
Nu skulle hon fylla 40 år, hon var ängslig i månader i förväg, ingen kom, ingen tårta, inget paket, ingenting, bara en vanlig tisdag.

Hennes sambo sen 20 år firade aldrig födelsedagar och tyckte det var larvigt av henne att bli så ledsen.
Hon hade ju bara velat ha en tårta, ett kort, en middag, ett litet paket med örhängen, dom allra billigaste från guldfynd för 98:- hade gjort henne överlycklig.

Hon hade fyllt både 20 och 30 år tillsammans med honom och hon trodde att han skulle äntligen förstå vad hon ville ha.
Att han inte hade firat hennes ojämna födelsedagar det gjorde inget det kunde hon överleva. Men nu hade hon ju visat honom så tydligt under dessa år vad hon ville ha på sina födelsedagar, nämligen detsamma hon gav honom varje år på hans, bara något enkelt, en tårta ett kort ett paket en blomma.

Hon lämnade honom efter 20 år, det skulle vilken annan kvinna som helst också ha gjort.

Av Suzanne Ek 11 mar 2001 00:59