Om att vara ensam

En man står lutad mot en lyktstolpe. Det är sen kväll i tidig september. Några löv blåser runt hans fötter. Hans haka är nedskjuten mot bröstet som om han är halvt sovande. Han är klädd i en ljus linnekostym, blå skjorta, ingen slips. Han är runt trettio, blont kortklippt hår, lätt skäggstubb. Han tittar på sitt dykarur och suckar.

Ovanför honom breder en stjärnklar himmel ut sig. En full måne sprider ett blått ljus över en alléprydd gata. Det har börjat falla några få lönnlöv. Stora lyxiga hus med stora trädgårdar breder ut sig längs gatans högra sida, på vänster sida ligger en enorm park. Parken ligger i mörker, endast det vita ljuset från gatlyktorna ger lite ljus.

En hand knackar på mannens axel. Det är en kvinna i tjugofemårsåldern. Vit blus, svarta byxor, öppen skinnjacka. Hon har svarta solglasögon på sig. Hon ler försiktigt.

"Du ser ensam ut."
Han vrider på huvudet, ser på henne.

"Stör det dig?"
Hon skakar på huvudet.

"Jag tänkte bara att det var en ensam natt, då man kanske vill ha sällskap under en ensam lyktstolpe. Men om du inte vill ha sällskap så... "
Hon vänder sig om, som för att börja gå. Han stoppar henne.

" Stopp. Vänta. Det var inte så jag menade. Jag trodde du var en sån."
Hon vänder sig tillbaka mot honom, börjar le igen.

"En sådan, som jobbar natt?"
Han ler trevande.

"Faktiskt."

"Har jag bevisat att jag inte är en Sådan som jobbar natt, då?"
Han lutar huvudet mot lyktstolpen och ler, mest för sig själv.

"Nej, men jag tror faktiskt inte att du är en sådan. Nu längre."

"Varför inte? Tänk efter. Du står ensam under en lyktstolpe. Det är natt och du ser ut att ha blivit övergiven. Du kommer nog snart gå hem, dricka dig full och sen gå ut och leta upp någon prostituerad. Just då dyker jag upp och frågar om du vill ha sällskap."

Han låter lyktstolpen stå för sig själv. Han ler, han har blivit indragen i en tankelek och han spelar med. Händerna i byxfickorna.

"Å andra sidan, är det här knappast sådana kvarter som Sådana som jobbar natt opererar i."

Hon ser mycket frågande ut.

"Varför då?"

Han lutar sig mot lyktstolpen igen.

"De brukar oftast arbeta nere på stan. Knappast i de här kvarteren."

"Säg inte det. Det kan ju uppskattas med diskreta affärer. Då är ju parken en bra plats att träffas, diskutera villkor och sedan leverera varan."

Han tvivlar på henne och han låter henne veta det.

"Knappast. De som köper här, har nog fasta leverantörer. De vågar nog inte chansa på andra entreprenörer."

Hon funderar, letar efter något sätt att slå hål på hans argumentation.

"Nej. Det kanske kan stämma."

Han ler. Han har överbevisat henne och vet om det. Han går in för slutstöten.

"Alltså, bör du inte vara en sån."

Hon flinar, tungspetsen mellan tandraderna.
"Men jag skulle kunna vara en."

"Är du det?"

"Nej."

Han överraskas av hennes rappa svar. Han skrattar hjärtligt och porlande. Hon ser på honom över solglasögon kanten medan han skrattar färdigt.

"Ifall du inte är en sådan: Vad ville du?"

Hon tar av sig solglasögonen och biter försiktigt i skalmen.
"Som jag sa: Jag tyckte du såg ensam ut."

Hon stoppar ner glasögonen i en innerficka.
"Jag tänkte att du kanske ville ha sällskap. Vill du det?"

Han nickar, ögonen slutna. Sväljer innan han svarar, som om han försöker hålla tillbaka tårar.
"Ja!"

Han ser på den daggvåta asfalten. Kämpar med sina känslor. Lyckas kämpa sig tillbaka till sin rogue-charm. Han sträcker ut sin ena hand mot henne.

"En kort promenad?"

Hon småler.
"Varför inte?"

De går långsamt över gatan och in i den mörka parken.
Stora lönnar välver sig över dem. Han har händerna i byxfickorna, går lite slappt. Hon har händerna löst vid sidorna men går med rak rygg och lite striktare. Hon sneglar på honom. Han ser rakt ner i marken. De stannar vid ett vägkors under en gatlykta.

Hon frågar försynt.
"Vem väntade du på?"

Han rycker på axlarna.
"Det spelar ingen roll. Hon kom inte."

"Det spelar en viss roll. För mig!"

Han svarar inte, ser bort. En tung tystnad lägger sig över dem. En vindbris blåser några löv över den våta asfalten. En vattenpöl krusar sig. Det glänser i hans ögon av tårar. Han vill gråta men inte inför henne. Hon smeker försiktigt hans kind. Han ser långsamt tillbaka mot henne.

Hon frågar mycket försiktigt.
"Hur länge har ni känt varandra?"

Han suckar och rycker på axlarna, hans händer djupt i byxfickorna.
"Tillräckligt länge."

"Tillräckligt länge för vad då?"

Han sparkar på en sten.
"Tillräckligt länge för att veta bättre."

Han ser bort igen. Ut i mörkret. En tår glänser på hans kind. Han snörvlar och torkar bort den med översidan av handen.
"Tillräckligt länge för att veta bättre än att tro att hon skulle älska mig."

Det blixtrar i hans ögon. Hon tar ett steg närmare honom och ser in i hans ögon som var vattniga av tårar. Hon tar hans hand mellan sina.

"Om jag sa att jag vet hur det känns skulle jag ljuga. Men jag önskar att jag kunde."

Han gör sin hand fri från hennes och torkar försiktigt bort två tårar som långsamt letar sig nedför vardera kinden. Han försöker med ett leende.

"Jag antar att det var lika bra. Det hade aldrig fungerat i alla fall."

Hon ler också försiktigt. Han gnider sig under näsan och kommer plötsligt på vem det är han pratar med.

"Men det intresserar väl knappast dig, eller hur?"

Hon lägger huvudet på sned.
"Säg inte det. Om det rör dig så intresserar det mig väldigt mycket."

Hennes svar överraskar honom, inte minst för att det var så allvarligt. Han rynkar pannan.
"Varför det?"

Hon ler. Ögonen glittrande.

"Just nu är du mitt sällskap: Jag brukar intressera mig för mitt sällskap. Och sådant som rör mitt sällskap."
Hon ser ingående på honom.

"Brukar inte du intressera dig för den som håller dig sällskap?"

"Joo, det gör jag väl men..."
Hon avbryter.

"Men vad då?"
Han söker efter ord, men ger upp efter ett par sekunders trevande.

"Okej. Jag bryr mig om de som är tillsammans med mig. Annars skulle jag nog inte bry mig om att hålla dem sällskap."

Hon nickar, uppenbarligen nöjd.
"Exakt. Alltså, det som rör dig intresserar mig."

Han ler och ser på henne med en ny glimt tänd i de klara ögonen.
"Du är en mycket speciell person."

Hon lyfter ett ögonbryn.
"Är vi inte alla det?"

"Vissa mer än andra."
Hennes ögon och mun spricker långsamt upp i ett smickrat leende.

"Jag tar det som en komplimang!"
Skratt i hennes ögon. Hans mun leende.

"Gör det!"

Hon lutar sig fram och ger honom en snabb kyss på kinden. Tystnad faller över dem. En lugn och behaglig tystnad som inte är pinsam. Det går en stund. De ser på varann. Han bryter tystnaden.

"Du är speciell. Jag vet inte många som jag kan dela tystnad med så naturligt."

Hon ler, tankfullt.
"Det är en fin egenskap, ja."

Hans huvud lätt på sned.
"Hur många känner du?"

Hon tänker efter.
"Dig, och..."
Hon krafsar sig i nacken.
"...jag vet inte. Ingen tror jag."

Han ser mycket förvånat på henne.
"Inte? Du verkar vara en person man delar tystnad med."

Hon ler, aningen förläget.

Han synar henne.
"Är du ensam?"

Hon rycker på axlarna.
"Typ."

Hans hållning rätas ut, ett leende rycker i hans mungipor.
"Jag funderade alldeles nyss på hur det skulle kännas att kyssa dig. Får jag prova?"

Hon ler och kysser honom lätt. En gång. Han tar initiativet till den andra och kysser henne. Mjukt till en början, men det utvecklas till en mycket passionerad kyss.

En bris blåser genom parken och blåser över några våta höstlöv. I en vattenpöl går krusningar över ytan, när brisen dansar över vattnet. När ytan slätas ut igen och han åter syntes i pölens spegel, står hans spegelbild och omfamnar luft. Reflektionens läppar kysser passionerat ingenting.
--

Av Michael Rübsamen 09 mar 2001 10:59