sourze.se

Ytterligare en jävla februarihelg

Fan, här står man som ett levande bevis på Arne Ankas existens in mundo carnis; utblottad på allt som gör livet värt att leva - pengar, kvinnor & inspiration.

Det är fredag afton, 01.35, och er utsände rapportör från vinterruskets rike står håglöst lutad mot Café Parnass knökfulla bardisk. Fan gör man egentligen på det här stället? Samma jävla ritualer år ut & år in... Plötsligt känner jag en hand på axeln;

"Tjenare Alex! Skaru ha en öl? Jag bjuder...
Hovmästarn, tre mörka!"

Han knackar fram två cigg & räcker mej artigt paketet.

"Läget?"

"Tja... stod just & funderade på om man kanske skulle sälja stereon å sätta sig på en buss till bortre Uzbekistan eller så..."

"Ussbeckistan?... Fan, ryck upp dej... Du..."

Han vinkar med fingrarna att jag ska komma närmare, böjer sig fram & skriker förtroligt i örat på mej:

"...min tjej... hon e jävlitt tänd på dej... helt seriöst allså. så... om du vill kan vi köra en trekant sen... va?... Vasägeru?"

Han lutar sig belåtet bakåt & nickar bortåt balustraden.

"Hon står därborta..."

Perplex vänder jag mej om och... mycket riktigt; där står hon & sneglar lite generat åt mitt håll med ett vagt leende på läpparna. Pekka dunkar mej uppmuntrande i ryggen.

"Kom igen nu! ...Va..?"

Otroligt! Han står fanimej & uppmanar mej att sätta tänderna i hans flickvän! Som om hon vore nån slags jävla dessert man bjuder på!

"Nej... fan Pekka... trekant... de ingenting för mej. asså... tack för erbjudandet å så, men..."

"Va, gillarunte Lena?"

"Jo, visst gör jag de... hon e en pingla, absolut... men... tre stycken, de e en för mycke för mej..."

"Jaha?... ja-ja-ja... gör som du vill..."

Något dämpad tar han sina öl för att vända åter till sin väntande Venus, men vrider naturligtvis efter två steg på huvudet & riktar pekfingret likt en pistol i ansiktet på mej;

"Säg till om du ändrar dej..."

"Visst."

Jag ler & nickar hejdå. Otroligt... Pekka!? Känslige Pekka? ... Och Lena? Dagisfröken med licens å va otrogen mitt framför ögonen på sin kille? Va? Va fan är det me folk nuförtiden? Är jag den enda normala mänskan kvar på planeten?

"Alex... hej! Kommer du ihåg mej?"

Suck, inte hon...

"Visst... du e Pernillas syster, va?"

Alltid irriterat mej på den jävla fjanten.

"Mm... Lisa. E du här själv?"

"Nä... Thomas å Petra sitter därborta."

Hur fan kan Nilla ha begåvats med ett sånt våp till syrra? Va? Nåt slags inflytande borde väl ändå familjeblod & uppväxtmiljö ha? Eller..? Fan, freudianer & biopyskologer - möt edra övermän: systrarna Liljecrantz är det levande beviset på hur era pseudovetenskapliga projiceringar ömkligen faller ner & självdör av skam inför ett möte med verklighetens teoritrotsande personligheter... gener & miljö ser man fan inte skymten av när anden träder fram...

"...så då stack jag."

Hon stöter till mej med armbågen.

"Hördu, du lyssnar junte! Ja som trodde du var gentleman...? Va...? Nu får du allt rädda ryktet här genom å bjuda mej på en drink!"

"Ja, eh, lessen... ja harnte en peseta på mej..."

"Nähä... Ja, då blir de väl ja som får bjuda dej på en drink då... ja tror minsann du ser ut å behöva en Long Island Special!"

"Long Island Special? Va e de?"

"De e värdens bästa startskott: massor me is, två cl tequila, två cl gin, två cl bacardi, två cl Jameson å två cl Cointreau. Finns de sen nån plats kvar i glaset fyller man på me Schweppes."

"Haha... fy fan, häxblandning m.a.o..."

"Inte alls! De e en värdsberömd longdrink... smakar jä-vlitt bra å misslyckas all-drig sitt uppdrag. Hallå där! Två stora Long Island Specials, tack!" kommenderar hon skarpt & befriar sig därvid nonchalant ifrån en skrynklig femhundring.

Typiskt pussypower-manér... dess charm kommer icke överleva en dag efter den första rynkan; unga kaxiga tjejer anses bedårande - åtminstone dom söta - men äldre kaxiga kvinnor räknas bara som kärringar helt enkelt. Att chauvinism förvisso är chauvinism, om än i gyllene trosor, är det ingen som...

"Skål, min fattige riddare! Nå, va säjeru nu då? Inte så illa, va?"

"Nae... den, eh... fyller ju sin funktion, som sagt var..."

Min fattige riddare? Fan, här gäller det att kunna bli av med henne lite snyggt... får inte vara för brutalt, då blir Nilla inte glad...

"Du, jag måste bara kolla om Thomas & Petra e kvar..."

"Visst, vi kan väl sätta oss vid deras bord" säger hon & tar glatt sin dräpardrink i ena handen & mej i armen med den andra. Precis i det ögonblicket dyker givetvis Sara - en kursare jag spanat in sen ett par veckor - upp mitt i ansiktet på oss. Hon kastar ett par hastiga blickar på mej & på Lisa & glider sedan snabbt vidare i folkvimlet. Utan att hälsa. Fan! Fan, fan, FAN! Lisa ler.

"Shall we...?"

Och så drar hon med milt våld iväg mej mot bordet.
Helvete! Vilken jävla tajming... Okej, nu ska vi se här.. lugn & fin... avvakta i tio minuter, dumpa sedan den lilla madamen hos Thomas... Sara springer väl inte sin väg omedelbums... Yes, så får det bli...


Lördag morgon, 12.35, Klostergatan 9B:
Solstrålarna kräks in genom sargade persienner & träffar med obeveklig ondska rakt i det svullna ögonpar som tydligen tillhör mitt slumrande medvetande. Medvetandet blir icke det minsta belåtet över att plötslig påminnas om sin existens. Kommenderar sin ena obekant placerade hand att hejda det illasinnade solljuset. Handen dunsar klumpigt i nånting okänt utanför medvetandets kropp. ?? Hm... märklitt... Handen känner efter kontur & konsistens på det främmande föremålet. !!! Med reptilsnabb hastighet öppnar jag mina igenklistrade ögon &... Va FAN?? FJANTSYSTERN ??? Hur i hela HELVETE har det gått till? Aaahhhh... det kan ju bara inte vara sant... det FÅR inte vara sant! Sluter förhoppningsfullt ögonen ett par sekunder. Men förgäves. Visst är det sant. Alex, ditt jävla OFFER...

"Mmm, hejj..."

mumlar en släpig, ljus röst samtidigt som täcket glider av mej när hon vänder sig om.

"Oj, förlåt..."

Ögonen ler bakom de morgonrufsiga blonda hårlockarna.
Fuck... Det här kommer aldrig å sluta väl...


Måndag, 14.25, Hudkliniken:

"...ingenting farligt alls, det går bort på ett par dagar med lite salva. Tunatex. Det är receptfritt."

Självklart... SJÄLVKLART måste den redan bittra eftersmaken späs på med en liten symbolisk souvenir; flatlöss.
Jag har aldrig gillat februari.


Om författaren

Författare:
Alexander Hansson

Om artikeln

Publicerad: 06 mar 2001 15:24

Fakta

Ingen faktatext angiven föreslå

Plats

Artikeln är inte placerad. föreslå

Dela artikeln

Länk till artikeln: