Karlstam trasslar in sig

Hennes egen tystnad efter vandaliseringen av Lenny Clarhälls skulptur i Uppsala den 1 november förra året var en sådan handling. Den gav intrycket att hon bagatelliserade det inträffade eller i hemlighet sympatiserade med förövarna, eller åtminstone med deras låga värdering av konstverket. Men gillade hon inte verket, borde hon ändå ha upprörts av att mörka krafter ville utplåna dess existens. Det, om inte annat, borde ha föranlett en principiellt hållen kommentar. Nu får vi äntligen en kommentar, efter fyra månader, men först sen DN uppmärksammat händelsen i ett reportage.

Tyvärr tycks hon ingenting ha förstått. Hon undviker frågan varför hon teg. Tystnaden göms bakom en ny tystnad, som hon i sin tur försöker dölja bakom en ridå av ord, som handlar om annat. Vi får reda på att hon vid tidigare tillfällen minsann ryckt ut till angripna konstverks försvar. Det är i och för sig glädjande att höra, men menar hon att hon därmed fyllt sin kvot som försvarare av konstnärlig yttrandefrihet? För hur lång tid, i så fall? Hur många år framåt kan konstvandaler räkna med att i skydd av tystnaden från monopoltidningen UNT:s sida i lugn och ro kunna ägna sig åt nattliga mord på offentlig konst?

Värst av allt, hon tvår sina händer och anklagar i stället indirekt sina kolleger på tidningen för tystnadssveket! En konstkritiker är tydligen någon sorts journalistikens ömtåliga skridskoprinsessa, som inte får smutsa sina rena vita kläder med reportagearbete. "Reportage skrivs av en tidnings reportrar, inte av dess medarbetare på kulturredaktionen", får vi veta. Fantastiskt! I vilken värld ligger Cristina Karlstams Uppsala? I vilken tid? Det som Lars Forssell skrev som satir för 50 år sen tycks vår skridskoprinsessa läsa helt oironiskt: "Var Sak/på Sin platS:/ SkridSkorna/i iSSkåpet/och HumaniSmen/i ExpreSSen."

En kompetent kritiker av konst med egen profil kan mycket väl växla mellan kritik, reportage och polemik, utan att förlora sitt goda rykte. Avgörande är hur texten skrivs och hur det skrivna presenteras, redaktionellt sett.

Och om Cristina Karlstam för sin del inte kunde tänka sig att överge kultursidans skinande blanka skridskois ens för några timmar den där dagen i början av november för fyra månader sen - vad hade hindrat att hon tipsat några av sina kolleger på nyhetsredaktionen? Hade det varit att göra sig för gemen? Hade kanske reportrarna lerat ner golvet med skorna, efter sina besök ute i verkligheten?

I så fall hade det faktiskt funnits en sista utväg: att vända sig till chefredaktören. Cristina Karlstam hade kunnat påpeka att det skulle se väldigt illa ut om inte Uppsalas enda, stora, liberala kvalitetstidning rapporterade om och med kraft reagerade mot detta fall av konsthuliganism, denna skändning av yttrandefriheten, en av de fri- och rättigheter som ju också är förutsättningen för den fria pressens existens. Jag har svårt att tro att chefredaktören hade sagt nej.

Men ingenting av allt detta möjliga och rimliga gjorde Cristina Karlstam. Och nu har hon, i ett försök att förklara och försvara sig, bara trasslat in sig ytterligare i tvetydiga och motsägelsefulla meningar - och presterat ännu fler talande tystnader, som avslöjar mer än alla ord. Ett sorgligt fall.

Av Björn Håkanson 02 mar 2001 09:31