Måltiden del fem

Femte och sista delen.

Böckerna plöjdes. Skrifterna. Lika snabbt som plogen sina fåror. Min glupande aptit efter meningen med livet var lika påtaglig som myllans behov av säd. Vissa uppehåll i läsandet var nödvändiga för att befästa tankarna. Ibland bekräfta. Under årtusenden hade människan sökt sina sanningar. Gallrat bland lögnerna. Filosofer och de mer vetenskapligt törstande, genom sina egna iakttagelseförmågor. Dessa som startade processerna till de utvärderingar, vilka alla vi övriga fick ta del utav. Genom just; böcker.

Andras värderingar i stället för egna upptäckter. Mina egna sympatiserade ändå lika väl med Lao Tses som med Marianne Fredrikssons. Sokrates som Kerstin Ekmans. Ändå sökte de sitt, mina tankegångar. Som att "barndomen är var människas egen urtid".

Att utlämnandet åt sig själv uppstår i det exakta födelseskedet. Kanske till och med vid befruktningen. Från den stunden är man ensam. Att uppfattningar ur det egna tankesystemet och dess fattningsförmåga måste bli det utslagsgivande. Både vad etik och beteenden beträffar.

En storslagen induvidialism, tillika anarki, skulle främja alla livsmekanismer på jorden. Om man utgick ifrån människan. Det skulle ge ett friskare kretslopp. Utan tvivel, ett starkare engagemang. Att var individ är ensam, ett unikum som tillhandahåller information och känsloupplevelser på egna villkor, gör att den talbara kommunikationen blir en vilseledande och misstolkad förlängning till att nå kärnan. Sig själv. Ett försvar att fånga oss i de grupperingar som bromsar. Som inte låter oss bli insiktsfulla nog att begripa sambandet mellan våra alldeles egna universum bredvid det gängse. Det stora. Det allsmäktiga. Där stjärnor och planeter om vartannat kommunicerar utan ord. I ett strikt hänsynsfullt kosmos.

Fast meningen är säkert så banal, att vi ska bara förundras. Aldrig förstå. Som ett drivmedel för vidare existens. Kanske ovetskapen är en av dygderna? Utan krav och eftermälen. Emellanåt kontrade jag med en och annan faktabok, som för att minimera storheten. Minska risken att trampa på möjligheten till den stora sanningen. Missförstå mig rätt, eller försök förlåta en trevares misstag. Ingen är mer än människa. Såvida vi alla inte är betydligt mer! Betydligt större än den avart ur faunan vi olyckats med att degradera oss till. Människans vidare existensiella rätt borde onekligen ifrågasättas. Banne mig! Ifrågasättas!

Anteckningarna flöt ut. Flummiga irrgångar utan relevanta sammanhang. På pappret som spretiga flugskitar fast med en mer kryptisk innebörd. Ordbajs. Varför skulle jag alltid överdriva? Var inte skrivandet nog i sig? Fast det var väl inte min grej det heller. Precis som målandet. Inte nu längre. Jag stod i sin. Låg i träda. Inför vad? Att ge sig i kast med skrivarkonsten vore en skymf mot själva litteraturen. Att bara våga jämföra mina små
upptäckter med Platons vore mer än dumdristigt. Befängt! Men vem i helvete äger rätten att skriva? Yttra sig offentligt. Servera visdomar blandat med lögner. Att leda andra. Stark tar svag i handen. Men, är inte svag starkare? Vänd andra kinden till!

Papperskorgen fylldes av allt hopskrynklat. Under ett par månader hade jag försökt att bena ut min bakgrund för att kunna deltaga i detta eviga nu. Ensam. Ensam här och nu,
med alltför genomträngande minnen för att klara detta företag. Visst fanns det lyckliga minnen. Naturligtvis. Men på vågskålen vägde deras motsatser tyngre. Ensam genom livet. Ensam är... stark... Ensam med alltför stora förhoppningar om framtiden, men också ensam med en uppenbar likgiltighet inför det kommande. Den skrämde. Nästan mer än ensamheten, för den var ju så välkänd. Men likgiltigheten?

Kaffet smakade bränt. Det hårda knäckebrödet med sin cheddar neutraliserade smaken. Utanför fönstret pickade blåmesar och talgoxar vårens spirande knoppar ur jasminbusken. Snart skulle den stå i blom. Sprida doft och fägring stor. Skulle jag någonsin mer få möjligheten att blomma? Få! För helvete! Man tar sig möjligheter. Som en rättighet utan skyldigheter. Även om världen var i mest avsaknad av ödmjukhet. I den här världen skövlar man. Plötsligt inföll sig en annan vinkling av skrivandet. Memoarformen. Folk vältrade sig ju i storslagenheter. Egenmäktigt uppförda. Det handlade ju om identifiering. Ju lögnaktigare, desto trovärdigare. Fy fan! Tillhörigheten var nutidsmänniskans religion...

"Det är synd om människorna" hävdade Strindberg. Jag övervägde möjligheten att låta detta citat öppna boken. Inte så galet. Det var ju synd om mig. Jag var ju så jävla ensam. Icke allena, självvalt. Utan ensam. Om ändå min son kunde komma hem. Jag saknade honom så oerhört. Eller nån väninna? Sådana besök var sällsynta. De förekom, men alldeles för sällan. Kanske skulle jag hälsa på? Eller ett manligt besök? Det var en evighet sedan. En man. Vem som helst! Aldrig!

Men honom jag tittat extra på vid utlåningsdisken på biblioteket. Honom kunde jag fantisera om. Jag bara inte kunde, jag gjorde det. Det var något i hans blick som lockade. Eller skrämde. Jag vet inte. Antagligen hade han inte ens lagt märke till mig fastän jag studerat honom i smyg. Som en tonåring. Nogsamt hade jag försökt att inte röja mitt intresse. Och säkert lyckats. Idiot som jag var. Han var så vacker.

Det var något i blicken som jag inte blev klok på. Den blicken han så generöst gav sina kunder. Jag hade verkligen sprungit på biblioteket. Dag efter annan. Rannsakade jag mig själv var frågan om det inte var intresset för honom som lockade mer än böckerna jag lånade. Löjligt! Sådan djupdykning var jag oförberedd på. Försvarslös i min ytliga förklädnad. Men visst hade jag snuddat en sanning. En av de jag ständigt sökte. Jag rodnade inför mig själv.

Läpparna skrek ut sitt röda. Det var väldigt länge sedan jag sminkade mig så grovt. De svartlackade benen gick med självsäkrare steg än jag kunde erinra mig tidigare. Även om de var påtvingade, och målmedvetna i överkant för att inte vackla, så manade de på i rask takt mot biblioteket. Skulle man ta tjuren vid hornen, skulle man också vara beväpnad. Strupen hade jag blottat alldeles för många gånger. En annan srategi borde följas. Jag skulle ta strid.

Som så ofta satt han vid sin dator. Knappade på tangenterna och gav den unga kvinnan över disk vad hon lånat. Helvete vad han log! Fast mest med ögonen. Dessa ögon jag gladeligen ville dränka mig i. Som att falla i ett djupt hav. Dö. För dessa ögons skull vandrade jag nog till och med i de svartaste katakomber. Mörkrädd som jag var.

En knuff i sidan av en framvällande grupp på tolv individer, gav mig returen till verkligheten. Som i trance uppsökte jag hyllan där all världens kulinariska läckerheter gick att uppdaga. Genom att plöja sidorna skulle jag finna den mest exotiska rätten att locka honom.

Att inbjudan kunde resultera i ett nej, föresvävade mig aldrig. Det fanns ostron, hummer och allt att önska ur havets rika lustgård, ändå var det köttet som hägrade. Var jag hungrig, var det på kött. Primitivt och enkelt. Till och med symboliskt. Klart jag skulle bjuda honom på en rejäl köttbit. En huvudrätt med både för- och efterrätt. En oförglömlig måltid, vilken tillfälligt skulle släcka somliga av hans behov, men samtidigt tända andra. Ge mersmak.

- Jag... skulle... vilja låna den här, stammade jag fram. Var fanns kraften? Varför i helvete svek den? Den som övertygat mig om en livsförändring. Den fega stackaren i mig hade dragit svansen mellan benen. Än en gång blottat strupen. Men HAN mittemot, log med ögonen. Munnen var stilla. Röjde inga ord förrän han reste sig ur stolen och med sin aningen kupade högerhand gestikulerade mot boken, tittade genom mig och öppnade sin gudomliga mun där han med den allra vackraste stämma hävdade att detta exemplar var det bästa att navigera ur för älskande par.

Kvar på disken lämnade jag den. Bokjäveln. Beviset över mina konstanta farhågor. Lotsen. Som en ny bibeltolkning, fast av gamla testamentet. Ensam är svag. Tillintetgjord. Ensam är hungrig. Ensam skall bestraffas för sin ensamhet. Så bli allena då! En dröm i periferin. Ensam är icke. Vid Gud! Måtte detta vara mig förlåtet!

Av Anette Blomberg 28 feb 2001 10:09