Ska vi leka krig

Synen skulle kunna få vem som helst att paralyseras av skräck, men Warmasters of Hoeths befälhavare rör inte en min. Bakom honom har hundratals ärrade veteraner väntat en vecka på att få krossa det ondskans avskum som nu rycker fram mot sin undergång. Generalen ger tecken till bågskyttarna om anfall och beordrar sedan sin magiker att få bergsknallen i skogsbrynet att rasa ner och skära av orkernas västra flank.

Den vitklädde officeren ber en stilla bön till krigets gudar.

Samtidigt i en annan dimension står 14-årige Erik Jerdéus och skakar sex tärningar med en uppsyn av koncentration och spänd förväntan. En femma och en sexa faller, men resten blir bara skräp. Det betyder att hans trollkarl tappar kontrollen över magins vindar. Klippknallen darrar till helt lätt och blir sedan stående kvar i skogsbrynet. Tärningarna räcker dock till bågskyttarna, som sänder iväg en skur av död och förintelse över de anfallande orkerna.

På andra sidan den en gånger en meter stora spelplanen lutar sig 11-årige Leo Annerstedt över bordet med ett belåtet leende på läpparna. Hans orker borstar inte ens av sig Warmasters of Hoeths pilar, utan rusar vidare i ursinne. Dessutom har Leos flygande lejon nått sin anfallsposition och kretsar nu hotfullt högt ovanför fiendens ställningar.

Vi befinner oss hos Games & Workshops, ett oansenligt hål i väggen mellan de fashionabla affärerna på Regeringsgatan i centrala Stockholm. Det är onsdag och klockan närmar sig fyra på eftermiddagen. Medan Leo och Erik är uppslukade av de allt häftigare striderna anländer fler kombattanter. Alla är killar, de flesta är betydligt äldre än Erik och Leo.

De ser ut att kunna delas in i två kategorier. Först kommer grabbarna med långt svart hår och Iron Maiden T-shirts. De verkar mest vara här för att titta på och slå ihjäl tid.
Sedan anländer strategen, proffset - han som är här för att vinna. Om du gick förbi honom på gatan så skulle du förmodligen tänka: "student på Kungliga Tekniska Högskolan". "Datanörd".

Men detta är en annan typ. Han har kommit hit för att spela Warhammer - ett slags brädspel med handmålade tenn- och plastsoldater - och om du tittar noga så ser du kännetecknen. Först och främst den obligatoriska svarta attachéväskan i plast. En efter en kommer de in och slänger upp den på bordet med en nonchalant rörelse. Öppnar låset och börjar vant lyfta ur sina arméer, soldat för soldat.

Men fler tecken finns. Nästan alla äger en röd plaststicka som mäter avståndet i tum. Fast proffsen har förstås måttband, samt därtill specialkonstruerade bälteshållare.
Om du däremot ser någon gå omkring med en regelbok - en kodex - så har du sannolikt en amatör framför dig. Den sociala rangordningen bland spelarna tycks bland annat bygga på detta: hur många av de komplexa regelsystemen man memorerat. I alla de oförutsägbara situationer som kan uppstå gäller det att snabbt kunna tolka och avgöra vilka regler som passar bäst.

Inte sällan uppstår meningsskiljaktigheter mellan kontrahenterna. Då vänder man sig till killarna med röda tröjor som det står "staff" på. Deras ord är lag. Där finns managern John från Birmingham, som snarare ser ut att äga en nattklubb än en spelhåla. Där finns Sven, en gänglig blond kille med rapp cockneyengelska, och så Anders från Köpenhamn.

Anders sitter och målar orker vid arbetsbordet som står inklämt bredvid spelplanerna.

- Vi är väl lite nördiga, antar jag. Men samtidigt inte. Visst, Warhammer är mitt största intresse och jag spelar nästan varje dag - speciellt sedan jag började jobba här - men jag har ju ett annat liv också. Jag har flickvän som jag bor i hop med till exempel. Och jag är ute på stan minst lika mycket som någon annan. Så det beror väl på hur man definierar "nörd".

Bredvid oss står två killar och snackar. Jag hör den ene säga:
- Alltså jag satt på dass i morse och drömde om the Battle of Tellus, och sen när jag kollade på klockan hade jag blivit skitsen till bussen, och jag hade inte ens hunnit packa ner min armé!

Eriks magiker har dragit ett bonuskort och lyckas samla sig till kraftprov. Med ett öronbedövande brak släpper bergknallen bakom Leos trupper sitt grepp om marken och börjar kasa ner mot orkernas bakre led. De gröna odjuren har inte en chans att rädda sig undan. Under dödsskrik krossas de under landmassorna. Flocken av gripar visar tecken på oro och deserterar upp genom det grå molntäcket sedan Leos tärningar inte stått honom bi i ett Leadership-test. Det är ett hårt slag och han bestämmer sig för att låta den västra flanken blåsa till reträtt. Men han måste ha en måttstock för att se hur långt hans trupper kommer hinna den här ronden.

Leo vänder sig till spelaren bredvid och innan han ser vem det är hinner han fråga:
- Får jag låna ditt måttband?
Svaret blir otvetydigt:
- Nej.

Det är Björn, och med honom förhandlar man inte. Med en van gest snäpper han fast sitt måttband i bälteshållaren. Han har just vunnit mot en medelålders man med kulmage och grånat skägg, och han kommer att vinna många gånger till i kväll, liksom alla kvällar. När klockan närmar sig stängningsdags läser Sven upp namnen på de spelare som tar sig vidare till nästa veckas turnering. Det råder en förväntansfull tystnad, men Björn har redan gått hem. Han vet ändå att hans namn kommer att vara överst på listan.

När vinnarna är korade börjar många rusta ner och plocka ihop sina soldater. Det som de flesta andra envisas med att kalla "verkligheten" väntar trots allt där ute i mörkret, bortom den svett- och krutröksdoftande gemenskapen. Till slut är det bara Leo och Erik som kämpar vidare, nu inne på sitt tredje slag. Sven säger åt dem att packa sig hem, men blir ändå stående ett ögonblick för att följa en särskilt blodig närstrid. De två generalerna är ensamma kvar. Leos gröna ork far fram i sitt fyrspann beväpnad med en spikklubba. Eriks general rider på en gigantisk muterad örn och sveper ned mot den hästdragna vagnen med sitt tvåhanddsvärd i händerna. Leo slår tre sexor och Eriks general slungas till marken med krossad skalle.
Sven grinar illa:
- Oh, Id say that mustve hurt Erik!

Oasis ljuder tyst i högtalarna och det börjar bli kallt i den lilla lokalen när dörren stått öppen ett tag. Erik väntar medan Leo omsorgsfullt packar ner sina orker i väskan. När de går hör jag dem prata och skratta om de blodigaste detaljerna i dagens slag.

Av Hannes Eder 27 feb 2001 09:45