Måltiden del fyra

Del fyra.

Ingen saknade ljuset i de svarta katakomberna mer än jag gjorde. Så tunga var stegen att framfarten knappast märktes. Måste gått i timmar, dagar. Det som gjorde det hela någorlunda uthärdligt var smärtans frånvaro. Skymtade inte något därborta? Liksom anades. Väldigt diffust, men likt ett svagt sken. Som en falnande eldflammas sista skugga mot nattsvart himmel. En lätt nyansförändring.

Att sinnena spelade mig sina spratt var mig inte helt främmande, men att jag var ett offer för dessa nu, verkade föga troligt. Här var det för kompakt. Till och med för lätta sinnen. Här hägrade inga förhoppningar. Intuitivt visste jag att jag frös, men var oförmögen att känna det.

Till och med den förbannade rädslan var tillintetgjord. Kunde ha saknat den som ett bredvidgående. Men själva saknaden var också borta. Inte ens funderingar över var jag befann mig eller varför, existerade. Vakuum. Ett ingenting. Tillvaron var ett stort tilltäppt, förlamande vakuum. Ett konserverande tillstånd där inte ens oron ägde tillträde.

Det ljusnade faktiskt än mer, det lilla sken som så flyktigt gett sig till känna. Det var precis som om det intensifierades ju mer jag sökte det. Som om någon rörde vid min hand, hade jag bara att följa med. Föras närmare ljuset. Stegen lättade. Den enorma tyngd som bojat mina fötter upplöstes. Ändå såg jag inget alls. Ingenting ännu.

Förutom ljuset i sig, vilket borde varit tillräckligt. Men jag ville mer. Hur jag än ansträngde mig för att öppna ögonen, lyckades jag inte. Ljuset var nu så starkt, att jag tvingades lyfta armen att skyla ögonen för att inte bländas. Armen lydde mig inte. Var detta också bara ett spel av drömmarna? I så fall hade jag ingen högre önskan än att vakna. Vakna! Jag var vaken! Vid denna mara! Med ens klarnade blicken. Den skoningslösa strålkastaren i ansiktet vreds plötsligt undan och jag började uppfatta den apparatur vilken omgärdade mig. Uppfattade, utan att begripa.

En kvinna i min egen ålder, troligen läkare, efter det att tankarna någorlunda hunnit ikapp, informerade mig om min beklagansvärda belägenhet. Under ett antal dagar hade jag sålunda befunnit mig i ett slags tillstånd av koma. Av en ren tillfällighet hade man hittat mig på yttertrappan till mitt eget hus. Naken, söndertrasad över hela kroppen och... sjöblöt... hade grannen funnit mig till synes livlös. Vad som hänt var fortfarande oklart och i det närmaste en gåta. Polisen hade fallet under utredning. En sådan krävdes eftersom brott verkade föreligga. Av någon outgrundlig anledning hade rester av tång, upptäckts i mitt hår.

- Minns du något? var frågan som följde. Oförmögen till tal, än mindre hågkomster, kunde jag omöjligt besvara den. Men jag levde! På gott och ont. Jag levde, eller vad det nu kunde kallas, detta jag ägnade mig åt mellan kasten till det medvetslösa och det här. För så fortskred tillvaron under ytterligare några dagar. Den tid jag behövde för att gå helt bredvid. Hinna ikapp. Lämna gränslandet. Men det skulle inte bli helt enkelt att återvända, ansåg läkarteamet på hela tolv man. Tolv stycken? Vilka förespråkade att jag skulle sätta viljan framför allt annat. Spelar det någon roll i mitt fall, hade jag kontrat och lyft handen för att vifta bort en envis hårtest ur pannan. Jag levde! Jag skulle bli frisk! Återställd! Okey. Jag var bara så förjordat hungrig.

Biträdet som serverade mig hade en mycket egendomlig blick. Ett genomträngande sätt att se. Inte som om jag var av luft, utan snarare som om han kunde se mitt inre. Hans ögon var liksom självlysande. Klara som en högsommardag i juli.

Det var som om blicken påminde om någon jag inte riktigt kunde minnas. Kanhända någon jag bara tillfälligt råkat. Jag kände mig frustrerad över att inte finna svaret. Ännu var jag ju inte helt återställd så det var säkert bara att se tiden an. Jag skulle nog minnas i sinom tid. Den sommardagsögda kupade sin högra hand i en givmild gest då han serverade mig den slemgröna sörjan från brickan.

Ursäktade sig med att jag tyvärr ännu en tid skulle få hålla tillgodo med dylik föda. Passerad och smaklös. Som ett glas vatten med ett visst tuggmotstånd. Fy fan! Fy för den lede. Jag som var så vansinnigt hungrig. På vad visste jag inte med säkerhet. På vad som helst. På kött! Jo, på kött... Konstigt med tanke på situationen. Underligt var det. För den skull gick det inte att bortförklara fenomenet. En fet entrecôte skulle gjort underverk.

Det var som om varenda liten ynka cell i hela min sargade kropp krävde sin näring. Skrek efter påfyllning. Och som om detta inte vore tillräckligt? Själen gapade efter sitt. Hela jag var som en enda stor hunger.

Av Anette Blomberg 27 feb 2001 09:45