Grötmyndigt och okunnigt

Lydiga UNT ska hängas ut och särskilt dess konstkritiker som låtit ett konstmord passera. Sagt och gjort. Björn Håkanson ställer diagnos på Uppsala och på tidningen: "Någonting är sjukt i Uppsala, Mycket sjukt", konstaterar han grötmyndigt.

Synd bara att vovven som skäller så högt inte lärt sig journalistikens elementa, nämligen källkritik. Hade han haft de mest elementära kunskaper hade han vänt sig direkt till UNT för att kontrollera sina uppgifter. Och han hade också tvingats inse att en fri och obunden press låter sina läsare komma till tals även med åsikter som inte stämmer överens med ens egna.

Hade Björn Håkanson hört sig för kunde jag ha berättat om alla de artiklar jag under åren som konstkritiker på UNT skrivit för att försvara konsten mot dess belackare och vandaler, allt från Leif Bolters skulpturer i Årstaparken till det aldrig uppförda konstverket Segel av Ingolf Kaiser.

Jag kunde ha låtit honom läsa vad jag skrivit om konsten i olika institutioner i Uppsala vars kvalitet ifrågasatts inte bara av insändarskribenter utan av de så kallade brukarna. I själva verket har jag alltid stått upp till konstens försvar, senast när brukarna i Ångströmlaboratoriet i Uppsala spydde sin okunnighetsgalla över konsten där. Och i åtskilliga krönikor har jag deklarerat min respekt för konstnärerna och deras verk och krävt att också andra ska dela den respekten. Givetvis gäller detta också Lenny Clarhäll och hans skulptur Tecken.

I min recension av verket när det ställdes ut i Slottsbacken sommaren 1998 var jag inte odelat positiv. Men att ett konstverk inte i alla avseenden är övertygande betyder givetvis inte att det får vandaliseras och förstöras.

Om inte Björn Håkanson förstår skillnaden mellan saklig konstkritik och vulgära och brottsliga angrepp på konsten bör han nog sänka röstläget en smula. Kanske borde han också ägna en stunds tanke åt det faktum att det knappast är min uppgift som konstkritiker att skriva de reportage han
efterlyser. Reportage skrivs av en tidnings reportrar, inte av dess medarbetare på kulturredaktionen. Att hålla den gränslinjen klar och tydlig är en journalistisk dygd, vilket alla som är något insatta i yrket vet.

Låt mig till sist själv gå till den källa som Björn Håkanson så överlägset struntat i och citera min egen text: Så här står det om Clarhälls verk i min recension av utställningen i Slottsbacken, publicerad i UNT 19 juni 1998: " ...en geometriskt i detalj genomarbetad jätteskulptur med referenser till Leonardo da Vinci och med gyllene snittet som grundstruktur. Verket är onekligen anslående men trots den perfekta geometriska tanken bakom skulpturen framstår den i sin förkroppsligade gestalt som alltför dominant".

Att en DN-journalist lägger ord i min mun som jag aldrig yttrat är illa nog. Att Björn Håkanson spär på och för dem vidare utan att först kolla riktigheten är tecken på en usel debatteknik som bara slår tillbaka på debattören själv. Men personer av Håkansons kaliber brukar förstås inte vara intresserade av sakfrågan utan bara av sin egen högljudda röst.

Av Cristina Karlstam 27 feb 2001 13:20