Pappa är död, del 2

Jag väntade en stund men kunde självklart inte låta bli att ringa. Hon hade ännu inte åkt efter, utan först tagit en sväng med hunden ifall det skulle bli långvarigt. Hon var just på väg. Jag bad henne att ringa på morgonen. Jag stannade uppe och skrev. Det råkade bli så att mitt i pappas sista strid för sitt liv satt jag och skrev en ansökan till årets Robinson. Mest på skämt och rätt igenom ironiskt - egentligen utan tanke på att skicka in den. Nu kanske jag gör det.

Jag la mig först strax innan fyra på morgonen. Låg och vred mig en stund. Telefonen ringde. Jag såg på klockan, siffrorna lyste röda 4:03. Jag blev iskall när mamma med gråten i halsen sa att pappa hade svimmat av under röntgenundersökningen och att prognosen var att han inte skulle klara sig. Han hade fått en kraftig hjärnblödning. Jag ringde min bror och han och hans fru hämtade mig på väg till sjukhuset. I telefon sa jag till Tomas att pappa höll på att dö. Jag försökte nog bara vara lite dramatisk men hade helt rätt. Jag kunde inte låta bli att tänka på den nya medicinen. Den kunde orsaka blödningar i magen och tarmen. Huvudet då?

Inne på akuten låg min far helt naken, medvetslös och i spasmer. Det var fruktansvärt att se honom. De var tvungna att hela tiden lägga tillbaka hans armar som gled över sängkanten av kramperna. Han fick syrgas via små slangar i näsan. Läkaren berättade att blödningen var i storleksordningen en femtedel av hjärnans volym. Inte alls bra. Vi skulle inte hoppas för mycket. Eftersom det visade sig omöjligt att operera kunde vi bara vänta. Det kunde gå vägen men det såg inte lovande ut. Pappas krampaktiga ryckningar såg verkligen inte bra ut. Eftersom inget kunde göras körde de upp honom på en vanlig avdelning där vi kunde sitta och vaka över honom. De stod beredda med stesolidsprutor som skulle dämpa kramperna. Det behövdes inte. Han blev stilla och låg och andades fint. Det såg ut som om han sov. Vi höll i hans händer. Det gick inte att få kontakt med honom. Ändå behandlade sköterskorna honom som om han hörde och kände av dem. De pratade till honom hela tiden när de tog blodprov och när dropp sattes in. Vi kittlade hans fötter och tårna krullade upp sig. Det kändes som en lättnad. Han var inte förlorad. Mamma berättade att pappa hade sagt till henne på kvällen att han kände det som att jag faktiskt tyckte om honom. Jag log ett litet leende och såg på honom med tårar i ögonen.

Efter tre timmar bestämde vi att jag skulle sitta kvar medan mamma åkte hem och rastade hunden. Lillebror följde med som chaufför eftersom mamma inte hade sovit något. Under tiden de var borta ordnades telefon till rummet och jag ringde hem för att ge dem numret. Pappa såg lugn och fin ut. Omkring klockan nio kom det nya skiftet in och kontrollerade livstecken och blodtryck. Ögonen reagerade inte alls på ljus. Blodtrycket och pulsen var oförändrad. De sa att det kanske var dags att vända honom. Jag gick ut en stund och åt frukost. Det tog lite tid och jag tittade in då och då. Hans andning lät väldigt ansträngd. Som om han blev klämd på något sätt. De beslutade att vända tillbaka honom. Det blev inte bättre. Jag var livrädd men hoppades fortfarande. Läkaren kom in och jag fick veta att det var ett dåligt tecken. Vi det här laget hade Tomas ringt och sagt att de var på väg. Jag ställde mig vid sängen och höll pappas hand igen. Torkade hans näsa som rann. Klappade honom på huvudet och sa att han skulle andas lugnt och jämnt. Jag hoppades att han hörde. Jag ville gärna tro det.

Efter en stund blev andningen lugnare. Jag andades själv lite lättare och hoppades att mamma och Tomas skulle vara tillbaka snart. Jag tyckte det var lite jobbigt att vara själv. Pappas andning blev ännu lugnare. Den blev för lugn. Nu var andetagen jättekorta. Inte kunde de räcka. Jag fick lite panik. Han får inte nog med luft. Då och då ryckte han till i en krampaktig inandning. Det rosslade oroväckande mycket. Jag skulle precis gå och säga till när dörren öppnades och en sköterska klev in. Hon gick genast och hämtade läkaren när jag sa till henne. Läkaren kom in åtföljd av tre sköterskor. Beskedet jag fick var den hittills värsta i mitt liv. "Nu är han på väg bort." Hjärnan hade på grund av det kraftiga trycket inte kunnat syresättas och andningsmotoriken avstannade på grund av att signalerna från hjärnan upphörde. Jag kunde inte låta bli att tänka på medicinen. Var den orsak till det här?

Nu ville jag verkligen inte vara ensam längre. Det hjälpte inte att sköterskorna stannade kvar. Min pappa var bortom all hjälp och mamma och lillebror var inte där att hålla honom sällskap. Hans andning var mycket svag nu. Då klev mamma in och jag sa att pappa skulle dö. Hon började gråta. Jag hade gråtit sen beskedet. Tomas tog pappas andra hand. Tillsammans smekte vi hans panna och jag önskade honom en trevlig resa. Läkaren kom in igen för att vara med vid slutet. Nu var det definitivt nära. Pappa ryckte till och kroppen drogs ihop i fosterställning. Galla skvätte ur munnen på honom. Det hände en gång till. Andningen var knappt märkbar nu. Jag såg på halspulsådern som fortfarande rörde sig tydligt. Jag minns att jag önskade att det var slut. Jag fick fruktansvärda skuldkänslor. Jag ville inte alls att han skulle dö! Jag kände med handen på hans hjärta. Jag kände något men det var nog bara önsketänkande. Pulsen på halsen var inte synlig längre. Det är slut sa jag. Han andades en gång till. Läkaren lyssnade med sitt stetoskop och sa att nu var det slut. Min mamma trodde honom inte. Jag höll om henne och sa att det var så. Vi blev lämnade ensamma en stund.

Sköterskorna kom in igen och sa att de skulle snygga till honom lite. Sedan kunde vi ta den tid vi behövde för att ta avsked. Vi gick ut. Vad gör man nu frågade mamma. Jag vet ingenting om vad man ska göra. Ingen av oss visste. Hur hade vi kunnat veta? Det var första gången för oss alla. Väl tillbaka i rummet försökte vi vara så värdiga som möjligt. Det gick inte. Vi vandrade av och an. Frågade varandra hela tiden vad vi skulle göra. Tittade ut genom fönstret, grät, sprang på toaletten, mamma kräktes. Vi började ringa runt och berätta vad som hade hänt. Det var i alla fall något konkret vi kunde göra.

Nu har det gått en och en halv dag och vi har varit hemma hos mamma hela tiden. Egentligen mamma och pappa, men det är inte så längre. Vad gör vi? Pratar med alla möjliga i telefon. Kramas, tittar på varandra, säger några ord om vad som hänt men pratar mest om annat. Praktiska saker som ska ordnas. Vi får besök då och då. Telefonen ringer. Avlägsna bekanta som hört om pappa på omvägar ringer. Vi fortsätter att jobba med badrummet. Hur snabbt kan man egentligen återgå till vardagen? Jag skäms över att jag för tillfället inte gråter. Ingen av oss orkar gråta just nu. Det bränner till inombords ibland men det är för jobbigt att släppa fram det.

Pappa kände bara några timmar innan han dog att jag trots allt tyckte om honom. Han hade haft en skön vecka innan sin födelsedag. Vi hade hittat en försoning alldeles innan han gick bort. På något sätt är jag glad att det skedde såhär men jag önskar att han hade vaknat till, bara en liten stund, så att han hade vetat att vi var där. Han är borta nu. Jag förstår det inte än, men kanske blir det lättare om jag skriver om det. Jag vet inte. Jag vet inte så mycket mer än att jag och pappa var OK med varandra. Det gör allting oerhört mycket lättare att acceptera. Jag är arg för att han inte fick vara med längre nu när vi blivit vänner. Samtidigt är jag glad över att vi hann bli det. Jag har hans mysbyxor på mig. Min bror sitter på hans plats i soffan. Jag scannar in en karikatyrteckning av honom på datorn. Han är i hela huset. Jag ska försöka sova nu. Vi sa förresten ja till att donera hans hornhinnor. Det enda de kunde använda. Hans organ för övrigt var slutkörda på grund av sockersjukan. Jag är säker på att han inte skulle ha något emot det. Han hade själv inom två år blivit tvungen att få en ny njure. Tanken kunde knappast ha varit honom främmande. Jag ser honom framför mig. Hans leende som betydde att han tyckte om mig. Jag kan inte smälta det. Min pappa är död.

Av László Hágó 26 feb 2001 11:25