Måltiden del två

Del två.

Det gjorde så fruktansvärt ont. Så in i helvete ont. Hela kroppen krampade i konvulsioner. Medvetandet snuddade gränsen till medvetslöshet. Mot det undermedvetna. Arketypiska. Borderlinen. Nej, inte den gränsen. Inte den.

Det mörka hårtrasslet hade fortfarande vita fettrester lindade runt sig. Skinnet skrynklade det svagt violettonade ansiktet och påminde mig i det ögonblicket om den försvaraslösa lilla kråkungen i dikesrenen några morgnar tidigare. Daggen hade pärlat hans gråduniga skrud. Här hade istället fostervatten och levrat blod tatuerat mönstren på den alldeles nykläckta kroppen.

En son! Jag hade fött en son. Ett nytt liv. Ett alldeles fantastiskt liv. Livets största gåva hade skänkts mig. Tacksamheten strilade nerför mina kinder då mina läppar kysste det lilla knytet som så efterlängtat vilade vid mitt redan så mjölkstinna bröst. Tusen gånger om skulle jag utan svårighet kunna uthärda dessa smärtor. Tusen gånger om. Därvidlag var jag fullständigt övertygad.

Den lille sparade gråsuggor i fickan. Allt och alla var lika mycket värda i hans värld och han plockade vitsippor för att ta in våren, eller för att skänka vid födelsedagar. Och han var den modigaste av riddare till undsättning. I honom präglade gott och ont sina tydliga kastmärken. Förstärkta av allsköns sagor, vilka vi älskade att förtälja varandra.

Favoriten hade varit den om hjärtestenen. Bakom den mest grymma och oförstående handling finns alltid ett hopp om bättring. Det mest förhärdade hjärta, hårt som sten och kallt som stål, gömmer ändå alltid en skimrande pärla av värme längst inuti sig. Det gäller bara att krossa skalen. Yppa dess kärna. Att det var något utav livets allra svåraste var han ännu inte riktigt medveten om. Själv hade jag antagligen präglat honom till det goda, då jag som mor levde upp till just detta.

Det onda hade kanske fått sitt fäste då jag vacklade. Skuld är en moders eviga följeslagare. Precis som att en moders ansvar är hennes livlina tillika snara. Den lille hade klarare ögon än de flesta andra barn i grannskapet. Klarare än de flesta i hela staden... än någon annan varhelst man sökte, rent utav. Ofta grunnade jag på tanken över att han var så olik sin far. Fadern, en av de få jag så kärleksfullt gett mig åt, att förena min kropp och själ.

Fast sonen var inte det minsta lik honom. Inte ett spår. Egentligen var det inte bara blicken som var annorlunda. Det var hela pojken. Hans sätt. Hans handlingar och på det viset han talade. Ordvalet. Och vad som föranledde detta. Ibland var det som om jag tidigare hade hört dem, orden, men inte kunde placera dem vid någon tillhörande. Jag brukade se på honom i smyg. Då brände en värme så stark inom mig, att jag tvingades kippa efter luft. Med detta stördes det magiska ögonblicket varpå han varseblev mig.

Oftast skruvade han bara på sig för att ge mig sin medlidsamma blick. Men det hände också att han suckade tungt eller till och med bad mig att ägna mig åt något väsentligare än att bara studera honom. Undrar om han förstod hur mycket jag älskade honom? Hur mycket jag älskar honom?

Frånvaron av hans blotta existens smärtade mig. Så pass att jag stundtals blev handlingsförlamad. De två senaste åren har han tillbringat utomlands. Mestadels i Frankrike, men även i Japan. Dessa hans så insiktsfulla ögon hade valt att fägnas av köttets lusta. Tack och lov icke i bruklig bemärkelse, utan genom det kockyrke han valt som sin försörjningsväg.

Under hans flinka fingrar och outtömliga fantasi, kreerades de mest utsökta skapelser för de absolut mest finsmakade läckergommar. Även om mina egna kroppkakor med skirat smör, allt som oftast hägrade honom, fick han näst intill oavkortat bjuda sina euforiska sensationer vid besöken. Utan att tillhöra ovannämnda gourmander, var och är jag nog hans allra mest hängivna supporter. Inte bara vad maten beträffar.

Inför detta hans besök, hade jag dukat bordet med den damastvävda linneduken i de vackraste gråtoner. Koboltblått flintgods till alldeles nyförvärvade bestick av härdat stål. Alldeles för kostsamma beträffande min ekonomi, men också helt oemotståndliga ur en mer utslagsgivande aspekt.

Ur höga handblåsta glas på cinnoberröd fot, skulle den lagom tempererade Riojan avnjutas. Servetterna var randade i blått och rött och av dem hade jag vikt de sedvanliga näckrosorna. Kanske inte helt passande stilmässigt, men nostalgin måste ju få sitt. Det skulle inte dröja länge till. Snart. Alldeles snart skulle jag få se honom, min efterlängtade son. Min drivkraft. Äntligen skulle min tärande ensamhet få en stunds respit. Och min son skulle än en gång få glädjen att visa mig sina färdigheter i den stora matlagningskonsten.

Aromer och sinnliga dofter kom kittlandes ifrån köket. Då jag ville göra honom sällskap bad han mig att blunda. Jag kunde oundvikligen låta bli att gå tillbaka i tiden. Jag kände så väl igen hans barnsliga förtjusning vid uppmaningen. Då, för snart tjugo år sedan, hade han under sitt mest smittande skratt, serverat mig den allra härligaste jordgubbstårta. Att den var bakad med hjälp av lerkakor och singlat grus märkte vi aldrig. Det var då.

Tårarna brände under locken. Det borde jag skonat honom från. Fast tårarna var av glädje. Och tiden var nu. Han bad mig sitta till bords. Gav en gest med en halvt kupad högerhand mot bordets ena gavelsida. Själv satte han sig mitt emot på den motsvarande kortändan. Ståndsmässigt som sig bör. Så belevat. Så världsvant. Jag kunde inte motstå att imponeras. Även om en viss överdrift förelåg. Efter att han trancherat steken vid bordet, serverade han mig av vinet. Ursäktade i nästa ögonblick att det inte dekanterat tillräckligt, varpå han fyllde det resterande på en karaff av det enklare slaget. Men den stämde färgmässigt till den övriga servisen.

Han kände sin mors önskningar och aldrig hade jag väl smakat något mer gudomligt. Ändå var det något bekant över det hela. Men vad? Vi åt och drack i timmar. Samtalen skiftade och det ena ämnet på det andra gavs utrymme. Förtroenden, idéer, önskningar och bekännelser yppades. Så behövligt detta möte varit. Han verkade så avslappnad, min son. Precis som jag själv, som omväxling. Denna älskade son. Vilken underbar människa han var. Vilken ödmjukhet han besatt. Sitt aningen trendiga yrke till trots.

Vet inte om det är var mors tanke angående sin avkomma, men att just min skulle bli något utöver det vanliga, det hade jag alltid varit helt övertygad om. Han med de ögonen. En nutida Kahlil Gibran. En ny Luther King, kanhända. Varför inte världens frigörare och mänskliga förlösare? En krigets och vanvettes förgörare. En sjukdomars läkemästare...

Människor måste förvisso också äta. Och detta var i sanning ett välgörande yrke. Att inte låta människor svälta. Fara illa. Jag försåg mig med ytterligare en skiva av köttet och dess fantastiska tilltugg. Märkligt nog verkade det inte tryta, fastän vi formligen vräkt i oss av det. Han var en skicklig kock, pojken. Extremt duktig! En riktig trollkarl, min son.

Av Anette Blomberg 24 feb 2001 10:25