Det gudomliga skolket

De flesta gymnasieelever har väl nån gång skolkat? Jag vet att jag har det. Det hände några gånger på högstadiet, men det var inte ofta. Mitt egentliga skolk började på gymnasiet, när jag inte längre hade någon skolplikt och ingen skyldighet varken att vara i skolan eller berätta var jag varit.

Om en viss dag är extra tung, kan det avhjälpas genom att sova en timme längre på morgonen. Hela dagen känns genast så mycket kortare, och jag orkar engagera mig mer på de lektioner jag faktiskt går på. Det är det som är meningen, det är ju för min egen skull jag över huvudtaget går i skolan. Jag skolkar för min egen skull, och jag går på lektioner för min egen skull. Jag är övertygad om att jag får bättre resultat genom att gå i skolan så mycket jag orkar, än jag skulle få om jag var där ändå, trots att jag varken vill eller orkar.

Jag går i skolan för att lära mig, inte för att döda så mycket tid som möjligt. Jag vill att skolan ska vara en positiv, integrerad del av mitt liv, inte ett stort ångestmoln som hänger över mig tjugofyra timmar om dygnet. Jag litar till att jag känner mig själv bättre än schemaläggaren gör. En vecka kan det till exempel vara viktigare att skriva klart ett visst arbete än att gå på en viss lektion, och då blir det lätt så att jag gör det i stället, för att hinna det som är viktigt - det intressanta/viktiga arbetet, samt att ha tid att leva.

Jag tycker inte att skolk är något konstigt. Man orkar inte lika mycket hela tiden. Meningen med skolan är ju ändå att man ska lära sig något, och för att det ska bli så måste man vara aktiv. Det räcker inte att vara närvarande fysiskt, man måste vara alert också. De gånger jag inte går på en lektion vet jag att jag ändå inte hade varit där, egentligen, även om jag gått dit. Och då gör jag hellre något jag tycker om. Det gör också att jag orkar med allt annat mycket bättre. En win-win situation.

Det finns ingen mening med att bränna ut sig innan man ens fyllt 18 år. Därför jobbar jag så hårt jag kan, utan att må dåligt av det. Jag går i skolan för min skull, och min skull enbart. Jag går inte dit för att mina lärare ska känna sig duktiga. Om jag mår mer dåligt än bra av att gå i skolan, varför ska jag gå dit, jag lär mig ju ändå ingenting då? Det ska jag inte. Jag har haft en del frånvaro de senaste två månaderna eller så, för det var jobbigt då. Men de gånger jag var borta gjorde bördan enklare och nu mår jag bra igen och orkar jobba mycket bättre än jag någonsin skulle ha gjort om jag gått på varenda lektion hela tiden.

Belinda Olsson skrev att när hon skolkade gjorde hon mest ingenting. Det kanske är det vanligaste, jag vet inte, men så gör inte jag. Ibland händer det att jag sover, så att jag ska orka vara alert på den kommande lektionen. Men oftast pysslar jag med att lära mig någonting, någonting annat. Jag sitter på biblioteket och läser, eller så kanske jag skriver något. Bara jag lär mig nya saker, det är nämligen det bästa jag vet. "Kunskap är makt!" som vi alla vet. Den viktigaste förutsättningen för att lära sig nya saker är dock att man är mottaglig. Om man går på lektioner men bara stänger av är det ingen mening. Ta kontroll över ditt liv, och ditt lärande!

Av Gisela Jönsson 24 feb 2001 15:36