Måltiden del ett

Del ett.

Glömma! Aldrig! Jag kommer aldrig att glömma den. Inte så länge jag lever. Inte efteråt heller för den delen. Hur skulle jag? Mycket har man ju ångest över. Men detta! Aldrig!

Han hade inbjudit oss samtliga. Tolv stycken, vitt skilda från varandra, men med en till synes förenande livshunger. Hungriga på livet, eller svultna in i döden. Hur som helst; tolv var vi. Icke fördömda män som i den klassiska western-filmatiseringen. Jag var ju kvinna. Huruvida vi var fördömda eller ej, är jag än i dag lyckligt ovetandes om. Förresten, vem äger rätten att fälla en sådan dom?

Mitt emot sig själv hade han placerat mig. Inte genom placeringskort, utan endast i form av en enkel gest med sin aningen kupade högerhand, vilket gjorde att jag lagom rödgad om kinderna knappast kunde motstå hans erbjudande. Hedrad, men också ganska så konfunderad över vad han ville ha i gengäld, slog jag mig så ned. Benen skakade av en blandad ynnest, nåd samt en smickrad känsla. Eller snarare en slags skeptisk undran över den egentliga orsaken till sammankomsten, bredvid den ofrånkomliga fascinationen av alla dessa yttringar på en och samma gång. Det var en tumultartad upplevelse.

Och han själv! Så given... Så extraordinär. Så... så... vacker! En sådan otroligt attraherande man. Blicken hans ville jag naturligtvis möta. Ändå minns jag, att mitt val blev att se nedåt. Jag tror åtminstone att jag valde. Sänkte blicken. Jo, så var det. Inte för angelägen, inte för hungrig, hade jag kunnat se in i hans så strålande, självklara ögon.

Runt omkring oss skar de övriga bordsgästerna av det märkliga kött som värden serverat. Köttet som av någon outgrundlig anledning inte verkade minska i omfång, fastän de glupska männen formligen vräkte i sig av härligheten. Ju mer de försåg sig av steken, desto större blev den på fatet. Uppsluppenheten kring bordet stegrades och vänskapen männen emellan kände inga gränser. Med darrande hand fattade jag kniven och skar så min beskärda del av läckerheten.

Jag kommer ihåg att det var som om kniven föll igenom av sin egen tyngd. Ett mörare och mer doftrikt kött hade ingen av oss erfarit. Saftigare och betydligt rödare än något jag tidigare ätit. Ack, så njutbart! Så sanslöst förföriskt och frestande. Lätt och behaglig blev man dessutom inombords.Så bjöd han även sitt vin. Ur enklaste krus lät han denna smäktande dryck sakta porla ner i våra glas.

Ett sådant superbt åtagande borde rimligtvis skett ur den mest utsökta kristallkaraff som kunnat uppbringas. Aromen smekte näsborrar och dränkte både gom och sinne innan jag ens hunnit läppja drycken. Smaken sen? Odefinierbar tillika oemotståndlig. Så törstig jag var! Aldrig att jag någonsin därefter varit så törstig. Så hungrig. Denna nektar! Denna ambrosia! De övriga hade redan tömt sina glas då han höjde sin skål till mig. Med en tugga av köttet i munnen drack jag honom till. I samma skede möttes våra blickar. Naglade sig fast i varandra. Benhöll. Som ett mätande. Huruvida han eller jag klamrade sig hårdast kvar, är jag heller inte kvinna att avgöra. Endast detta, att mina ögon blödde, eller om möjligt tårdryptes till floder, minns jag med allra största säkerhet.

Jag förnam hur mitt hjärta vidgades, pulserade allt häftigare efter något jag inte är förmögen att beskriva. Som om jag fylldes av de varmaste känslor och storslagna insikter jag aldrig ens snuddat vid. Varken förr eller senare. Rent fysiskt upplevde jag dessutom hur var åder i min vanligtvis så sinande kropp, liksom blodrusades och livgavs. Allt detta ofantliga vid inmundigandet av denna högst förunderliga dryck. Och hans ögon, där jag i fragmenteringar fick bilden av min egen födelse och död. Allt uppenbarat i ett rasande förlopp tillsammans med svaren på, många för mig, olösta gåtor. Stjärna på stjärna såg jag tändas. För att slockna till nya stjärnors början.

- Jag vägrar droger! hävdade jag bestämt. Han skakade sitt ljuva huvud så att jag skulle förstå att så icke var fallet. Varken extacy eller en LSD-tripp hade alltså förvrängt mina sinnen så till det oigenkännbara. Men hur? Hur?

Som om han läst min banala tanke, drog han helt resolut kniven ur köttet, skar sig med säker hand runt sin handled utan att minsta blodsdroppe yppades ur den djupa skåran. Strax därpå särade han sin bländvita skjorta vid bröstkorgens vänstra sida, där normalt hjärtat göms. Ett hål! Ett tomrum! Stort som steken på bordet. Som steken!

Det snurrade inför mina ögon. En fruktansvärd kväljning genomfor min kropp samtidigt som yrseln tilltog och ommöblerade golv och tak inför min åsyn. Jag visste att inget av vad som komma skulle, gick att hejda. Totalt utlämnad och skoningslöst fångad i min dyrköpta insikt, vändes hela mitt innanmäte ut och in, varpå jag kräktes över min tomma tallrik. Gästerna stirrade aningen förundrat. Alls icke fördömande. Bara undrande.

Rimligtvis borde de gormat och fäktat vilt omkring sig av ren avsmak och i blotta förskräckelsen flytt bordet, efter vad som precis utspelats inför dem. Ingen spyr väl utan repressalier. Åtminstone inte efter vad en sådan måltid anbelangar. Ingen! Men i gästernas ögon syntes endast medlidande och ansiktsuttrycken förrådde heller ingen annan undanträngd känsla. Underligt! Mer än underligt. Rent anmärkningsvärt, var det.

Vår värd drog skjortan tätt. Reste sig vördnadsfullt ur sitt säte och böjde sig försiktigt fram emot mig. Lade så en nästan genomskinlig hand över min värkande och i dåvarande läge, naturligtvis så skuldtyngda hjässa. Så bra jag med ens mådde. Egentligen mycket bättre än innan. Hur oförståeligt det än kunde tyckas, eftersom skiftningarna var så snabba. Att födas för att dö för att födas...

En förenad skål utbringades, där jag än en gång, utan minsta uns av motstånd lät den magiska drycken över mina läppar, ner i strupen, för att återigen genomsyra hela mitt jag. Mitt väsen. Som för att väcka mig. Väcka. I alla fall för en tid framöver.

Av Anette Blomberg 23 feb 2001 15:01