Om jag vore statsminister...

Avgå, sänka skatten eller gå ut ur EU - nej det skulle jag aldrig göra!

Att vara statsminister är aldrig något jag drömt om.
Kanske finns det vissa människor som redan som barn vet att de vill slå sig in i politiken, men inte jag!

Själv tycker jag att det är totalt ointressant eftersom politikerna inte snackar på det "normala" folkets nivå. De pratar med sina "fina" väl inövade ord och väluppbyggda meningar och ibland undrar jag om de ens vet själva vad de pratar om.

Om jag nu mot alla odds vore statsminister så skulle min främsta uppgift bli att vinna folkets förståelse och respekt.

Det finns mycket i Sverige som kräver en förändring. Sverige kanske är ett bra land om man jämför med vissa andra, men vart är vi på väg?

Vi läser om skottlossningar i skolor och på nattklubbar, våldtäkter i parker och tunnelbanor, men vad gör vi egentligen åt det? Sverige har en lam lagstiftning som jag skulle kämpa för att göra strängare. Att få ett års fängelse för att våldta en liten flicka är inte vad jag kallar straff! Det är egentligen en förnedring mot flickan som blev våldtagen - hon måste leva med det hela livet.

Fängelserna i Sverige är inte heller så obekväma som de borde vara. De intagna har ju egentligen allt som de behöver. Har själv sett med egna ögon då jag besökte ett fängelse och jag kunde aldrig drömma om att det va så bekvämt. Vissa hade till och med datorer på sina rum!
En liten varningsklocka borde ju ringa när det finns människor som faktiskt begår brott för att hamna i fängelse, människor som egentligen inte har något att förlora!

Sveriges gator är otrygga efter mörkrets inbrott och det krävs en förbättring. Mer bevakade områden, mer poliser, upplysta gator och torg - en säkrare miljö helt enkelt!
Det kommer självklart alltid att finnas kriminalitet, det går inte att förneka, men vi kan hindra den från att stiga med 50 procent varje år!

En annan sak som jag skulle vilja förändra är alla dessa ghetton vi har i Sverige. Många invandrare placeras där utan vetskap om vad som egentligen väntar. Arbetslösheten och kriminaliteten är stor i dessa områden. Frustrationen är ännu större och det är väl inte så konstigt. Självklart vill vi alla bo i närheten av våra släktingar, men vi har en fullt fungerande lokaltrafik i Sverige.

Jag tror att många av dessa människor skulle föredra att bli utspridda - det ger dem en större chans i livet. En chans att bli accepterade, lära sig språket och att komma in i det svenska samhället!

Det är ju faktiskt bevisat att en människa som bor i Angered Gbg eller Rinkeby Sthlm har större problem att hitta arbete då dessa ghetton har ett dåligt rykte! Det blir ingen rök utan eld sägs det ju, men är det rätt att dra alla över samma kam? Och ska man egentligen dömas efter vart du bor? Det är egentligen lika illa, om inte värre, som att dömas efter ditt utseende!

Att satsa mer på de äldre som faktiskt varit med och byggt upp Sverige är för mig en självklarhet, så jag tänker inte ens ge mig i kast med att förklara hur eller varför. Att många av dem inte har det bra idag är ju ingen hemlighet precis!

De unga behöver också uppmärksamhet. Att stänga fritidsgårdar är ju rent av löjligt, vill vi ha dem springandes på gatorna? Det är ju faktiskt så att det är då mycket kriminalitet uppstår.

Istället för att spara in pengar på viktiga saker som hjälper ungdomarna att växa kan vi ju skära ner på alla skyhöga löner som staten betalar till diverse personer.
Politikerna behöver heller inte ha kreditkort som de utan straff kan missbruka. Kanske behövs inte heller alla dessa kasinon som nu ska byggas för miljontals kronor - okej, det är kul med kasinon, men är ungdomarna inte viktigare?

Detta kanske är vanliga saker jag tar upp i svaret på vad jag skulle göra om jag vore statsminister, men för mig är de viktiga! Det är mycket som behöver förändras i Sverige om vi ska få ett bättre land, och det kan inte ske över en natt, men det finns hopp!

Jag vet att jag aldrig kommer att bli statsminister, jag har inte ens viljan att försöka. Men kanske någon framtida politiker läser detta. Kanske han förstår vad jag menar och ser det som sin uppgift att kämpa för att uppnå mina önskemål. Man kan ju i alla fall hoppas!

Av Marie-Louise Nilsson 21 feb 2001 12:04