Flickan i soffan

Se dig omkring! Det lilla köket som just nu är låst, det sitter en lapp på dörren: Lunch 11-12 och så vidare... Akvariet, nästan utan fiskar som minns en svunnen tid, det hemska, olyckan, blodet, skräcken... flickan ryser och minns. En gång här var det en pojke som kastade en stol på akvariet, hon undrar, hade också han råkat ut för något han ville glömma, eller var det bara blint raseri? Personalens expeditioner, de vita dörrarna, låsta som allt annat här. De röda tegelväggarna, tavlan, ja tavlan.

Flickan försjunker ner i sin dvala försvinner, tittar upp ser in i tavlans mörka skog. Dras med, vill kämpa emot. Skräcken lyser ur hennes ögon. Kanske ser någon det, kanske kommer snart en sjuksköterska med en lugnande tablett.

Kanske inte. I tavlans värld är allt mörkt, där finns ett stort hus, ett mörkt kråkslott. Runt huset växer en mörk skog, nej, växer är fel ord, den växer inte längre, det är en död skog. Grenarna rör sig långsamt, svajar i denna annars så vindstilla värld. En spegelblank sjö.

Flickan rör sig långsamt mot huset, för varje dag kommer hon ett steg närmare, vad finns i huset? Ingen vet, bara flickan kan ana. Ingen annan vet ens att världen existerar. Bara flickan vet, flickan i soffan.

Plötsligt vaknar hon upp, en sjuksköterskas beröring.

- Anna, Anna, vi ska äta nu. Det är Maria, det långa håret, glasögonen på näsan. Av personalen på avdelningen är det Maria hon tycker mest om. Flickan låter sig tas i handen, fram till matbordet. Sätter sig på sin vanliga plats närmast köket. Hon är inte hungrig, har inte ätit mycket de senaste veckorna. Vågar inte äta. Rösten säger nej. Klockan är lite efter fem, just nu är hon den enda patienten. Det är påsk, påskmusten sår uppradad. Fredag kväll, långfredagen, och visst har fredagen varit lång.

Hon träffade en överläkare på förmiddagen. En från en annan avdelning som kom hit för hennes skull. För att flickan var rädd, inte vågade ta den nya medicinen. Rösten sa nej. Du är inte värd att finnas, du får inte leva, du kan inte dö.

Rösten är stark nu. Hennes vanliga läkare var på semester, skule komma på tisdagen. Fickan var orolig. Maria hade försökt tvinga i henne medicinen. Sagt att mådde man så dåligt som flickan blev det tvångsvård annars. Anna kunde inte tro det, tvångsvård, såndant händer inte snälla flickor. Hon är en snäll flicka.

Minns nattsyrrans ord när hon försökte ge den nya medicinen. Ta den nu, annars kan du få injektioner. Flickan tänkte: interjektioner, och log inombords, så otänkbart, otänkbart för en snäll flicka.

Efter maten sätter hon sig genast i soffan igen, soffan med de gröna kuddarna. Maria kommer, sätter på en av flickan skiva. Snart strömmar Celine Dions klagande stämma ur högtalarna. Flickan tycker det är skönt, det får rösten att höras mindre. Kanske vet Maria det, troligen, lite har hon trots allt berättat. För länge sedan, nu när hon är här igen måste de tro att samma saker gäller nu, kanske är det så, kanske inte. Mycket är det samma, men mycket har också förändrats.

Hon tittar på klockan, längtar, fruktar, snart kommer nattpersonalen. Hon tycker om den finska nattsyrran som jobbar inatt och hela helgen. Tycker om, men fruktar nattens mörker, utlämnandet till rösten, som då får kraft av de andra rösterna. Blir en stark union som har till uppgift att bekämpa flickans goda krafter. Maria säger några vänliga ord, pratar om ljus och mörker, säger vi ses imorgon. Går och ger rapport till nattpersonalen, det långa håret fladdrar. Kvällspersonalen går hem, lämnar ett löfte, eller kanske ett hot, "vi ses imorgon".

Nattpersonalen skämtar och är vänliga mot Anna. Ingen vet hur mycket hon uppskattar det, kanske vet dom inte en om hon hör eller bryr sig. Men det gör hon. Förut spelade hon kort med dom, det har hon slutat med, rösten säger ifrån, "inte ha roligt, kom till vår värld istället, det är där du hör hemma."

Vid läggdags blir flickan stel och spänd i hela kroppen, nacken värker, hon spänner den. Har gjort så länge. Personalen för henne bestämt in i rummet. Hon ligger stilla i sängen. Nattsyrran sitter på sängkanten. Håller en lugnande hand på henne. Flickan känner ångesten komma, försöker resa på sig springa ifrån allting. Det går inte, syrran håller emot. Skräcken kommer, rösterna blir allt starkare. Nej! Hon finns inte, vill inte finnas. Dom håller henne kvar på sängen, byter av varandra efter en halv timme. Många halvtimmar går innan hon slutligen faller i en drömlös sömn.

Tidigt vaknar hon, går genast upp, ut till soffan, slår sig ner i hörnet. Nattpersonalen är fortfarande kvar. Ser hur trött hon är, tycker hon borde sova mer, men har inte orken att se till att hon gör det, inte ännu.

Så flyter påskhelgen på. Dagpersonalen spelar musik och läser för henne. Försöker få ut henne i solen, det är varmt ute nu. När hon kom hit var det vinter.

"Tag mig till havet och gör mig till kung."
Maria och Madde, den tjocka snälla mentalskötaren tänker ta med henne på en utflykt. En tur till havet. Anna har inte kraft nog att kämpa emot, hon vill inte. Vill bara sitta i soffan nu. Vågar inget annat. I bilen mot Gålö värker nacken, hon sitter bredvid Maria som håller henne i handen, vet hur rädd hon är, men ändå tror på havets helande kraft.

I skogen vid havet är dom överallt, viskar, skriker. Stelt går hon mellan Madde och Maria. De ser hur världen skrämmer henne, en kort stund ute, en glass, sedan tillbaka till avdelningen.

Nästa dag, tisdag är påsken över och alla kommer tillbaka från ledigheten. Hon träffar Anita, kuratorn. Anna är livrädd, rösterna och den andra världen kommer allt starkare. Hon sitter mest i soffan, skakar av rädsla. Maria är inte här idag. Hon är ledig, kommer imorgon. Anita ser på henne en kort stund, försöker prata med henne, flickan vågar knappt nicka. "Nu kommer vi att göra vad som kallas en konvertering" säger Anita.

Flickan ser bara ner, döljer munnen bakom handen. Hjälp!

Under eftermiddagen har de på avdelningen behandlingskonferens. Anna sitter som vanligt i soffan, trött och rädd. Så här dåligt tror hon aldrig hon har mått, men det finns ingen ork att tänka på vad som varit, all hennes kraft går åt till att hålla sig uppe.

Den gamla överläkaren kommer emot henne, ser på henne. Hon ser inte glad ut, skrattar inte, det brukar hon heller inte göra särskilt ofta. Slår sig ner bredvid henne. "Vi har beslutat... LPT... Lagen om psykiatrisk tvångsvård... måste ge dig medicin... konvertering..." Vissa ord fastnar i flickans minne, vissa går alldeles förbi.

Detta är vad Maria pratat om, vad Anita sa på förmiddagen, det som inte kunde hända henne, inte hända en snäll flicka. Med ett "Jag ringer dina föräldrar" avslutar hon och går sin väg. Anna sitter chockad kvar, men egentligen bryr hon sig inte riktigt. Rösten är arg, det är vad som upptar henne, ingen medicin är allt den säger, du får inte.

Så blir det torsdag kväll. Läkaren har hört rapporterna, skräck, ångest. Det är dags att ta reda på vad det egentligen betyder. Ikväll kommer hon hit. Den finska nattsyrran jobbar, det känns skönt att veta. De har försökt tvinga i henne medicin, men det har inte gått. Hon har vägrat, stängt munnen, spottat.

Läkaren kommer, tar lite te, sätter sig ner. Småpratar lite med personalen. Allt går som planerat, snart kommer nattsyrran med medicinen. Försöker få i flickan den. Det går inte. De försöker på många sätt, håller i hennes armar, alla tre i personalen håller på med det. Flickan är rädd, detta är något nytt, att bli tvingad. Hon gillar det inte. Läkaren kommer med små tips. Anna hatar.

Sedan kommer det oundvikliga, läkaren säger till flickan, "Nu måste vi ge dig en injektion". Är det så här det är att drömma tänker flickan, som inte drömt sen hon var liten. Är detta bara en mardröm, som jag kommer vakna upp ur snart? När nattsyrran sedan kommer ut med en spruta vet hon att det inte är det.

De håller fast henne på sängen. Den vassa nålen tränger in i hennes kropp. Alla är tysta.

De släpper henne inte helt sedan, hon får gå och lägga sig nu, det är dags att sova. Anna minns inget mer från den natten än att det tar lång tid och många mediciner innan hon somnar.

Tiden går. Anna sitter i soffan, väntar på att något ska hända. Och tro det eller ej, något händer. Kanske beror det på medicinen de tvingar i henne varje dag, kanske på samtalen med Anita, eller bara på henne själv. Efter månader av tystnad vågar hon en dag, när rösten inte är stark, inte varit det på flera dagar, viska "Hej" till mamma som kommer på besök.

Av Linnea Forsberg 20 feb 2001 10:59