Losing my illusion

Visst är det besynnerligt. I stället för att få sin filmupplevelse förstärkt, är man - på vägen ifrån biografen - allt oftare, fortfarande irriterad på omgivningen som lyckats rubba ens cirklar.

Fenomenet jag pratar om har väl knappast passerat någon obemärkt - förutom stämningsförstörarna själva. Vid biografbesök tenderar publiken att bli allt mer ouppmärksam; aldrig förr har det pratats så mycket, viskats så mycket, prasslats så mycket eller över huvud taget alstrats så mycket ljud som inte ryms inom filmens diegesis. Hur mycket THX-ljud vi än överöses med, är det alltid någon ur publiken som lyckas bryta den illusion man försöker skapa sig. I Stockholm är situationen olidlig - och förmodligen är det inget typiskt storstadsfenomen.

Filmstaden Sergel på Hötorget bör man undvika helt. Inte för att filmer som Battlefield Earth, Coyote Ugly och Remember the Titans är utmärkande för dess repertoar, inte heller för att man oundvikligen landar på en svårorienterad parkering efter filmens slut, utan snarare för att det är den mest nonchalanta och odrägliga publikens tillhåll. Är det en film som man verkligen vill se, bör man vänta in i det längsta - men inte ens då kan man vara säker.

För litet mer än halvår sedan såg jag tidigt en vardagseftermiddag Sjätte sinnet på just Filmstaden Sergel. Eftersom filmen då var en boxoffice som sett sina bästa dagar, trodde jag att jag skulle vara mer eller mindre ensam i biografen. Till min bestörtning var hela salongen fylld med bångstyriga högstadieelever. Jag förutsätter att det var högstadieelever, i vilket fall som helst var jag tvungen att lämna biografen redan efter en timme - misströstande och utan den blekaste aning om vad filmen handlade.

I förra veckan var jag och en kompis och såg Familjehemligheter på Saga - som inte kan räknas till en av komplexbiograferna. Familjehemligheter var en så där lagom lättsam historia, inte alls särskilt svår att förstå. Ändå återberättades den successivt med växlande inlevelse av en farbror en bänkrad bakom oss. Ursäkta, vi såg vad som hände, vi hörde vad de sa. Man brukar spekulera i om blickar hade kunnat döda, här hade det varit gott nog om de fått farbrorn att inse att han faktiskt inte var ensam i salongen.

På kvalitetsbiografen Zita Folkets Bio har man allt som oftast kunnat titta på film ostört. Men även här är tendensen tydlig: pratiga, självupptagna tanter och ungdomar som kommit på hur koolt det är att gå på kompisbiografen Zita och se arty filmer, drar allt mer uppmärksamhet till sig i rollen som illusionsbrytare.

Men det är inte bara biograferna som är utsatta. Fenomenet växer fram på teatrarna också. Innan jul såg jag Suzanne Ostens Gränsen på Unga Klara. Den betecknas visserligen som ungdomsteater, men att en hel skolklass skulle vara där hade man inte räknat med. Vad man dock kunde räkna ut var att de inte skulle hålla sig lugna hela föreställningen, ty det var säkerligen inte på eget initiativ denna skolklass besökte Unga Klara. Och även om det var en jävligt konstig pjäs - om hysteriska vuxna som springer omkring och leker suicidala tonåringar - så var det i alla fall ett ganska schysst studiebesök.

Inte ens i kulturetablissemangets högkvarter, Dramaten, går man längre säker. Detta fick jag och min kompis bitter erfara under Ingmar Bergmans uppsättning av Maria Stuart igår kväll. Framför oss satt nämligen två förälskade brats i 25-årsåldern, ständigt viskandes och sporadiskt vänslandes. Under andra akten vibrerade dessutom hans mobiltelefon högt och ljudligt, varpå hon bara inte kunde hålla sig för skratt. Paret var helt ointresserat av föreställningen, enda gången man verkade visade uppskattning var när Lena Endre lät smeka Mikael Persbrandt vid skrevet. Paret råkade väl helt enkelt ha en trerummare i närheten och tyckte att ett besök på Dramaten skulle vara lämpligt som omväxling till det traditionella biobesöket. Men ack vad de bedrog sig.

Om det inte är någon gammal nostalgisk gubbe, eller upproriska ungdomar med självhävdelsebehov, så är det just yngre förälskade par som oftast bidrar till att förstöra stämningen på Stockholms biografer och nu alltså även teatrar. Bio är - som alla borde veta vi det här laget - knappast en idealisk parföreteelse, vare sig det gäller nyförälskade eller två personer som har förhoppningar om att bli det i det senare fallet drabbar det dock inte omgivningen. Man går helt enkelt inte på bio för att umgås.

Man kan inte förneka att hemmabio och DVD lockar i dessa tider, men som filmromantiker vägrar man tro att sådana ting är oumbärliga. På Cinemateket kan man trots allt fortfarande se en hel film utan att bli avbruten. Mönstret är dock påtagligt: vett och etikett inom biovärlden är på väg att utarmas.

I nybyggda nöjeskomplexet, Heron City, beläget i en marknadsvänlig söderförort till huvudstaden, finns allt: bowlinghallar, biljardcaféer och hamburgerbarer mitt bland förstklassiga biografer. Kanske vallfärdar en del av alla biografers hangarounds dit - de kära, de pratglada eller de som bara vill fördriva tiden. I vilket fall som helst borde alla stockholmsbor fundera över sin egen biografetik - vad kan jag göra, eller rättare sagt, vad bör jag inte göra för att vara så anonym som möjligt. Annars får man med allt högre frekvens bege sig till Kvartersbion i Hornstull. Där ser man inte bara bra filmer; där sitter man dessutom, om inte helt ensam, så i alla fall ostörd.

Av Jon Asp 18 feb 2001 01:13