Hundliv

Dagen före avfärden med tåg till Paris, samlade jag ihop de nödvändigaste attiraljerna för resan. Dessa bestod av tandborste och rakhyvel samt några ytterligare oumbärliga tingestar. Tre stycken ordinära resväskor och två rejäla tygkassar fyllde de. Hur jag än försökte, lyckades jag inte decimera mitt "franska bohag".

Efter en samvetsgrann genomgång, där jag uteslöt allt som inte absolut behövdes för att jag skulle överleva, återstod två resväskor och en kasse. I kassen bodde Monique, min Yorkshire terrier. Henne kunde jag ju inte lämna kvar. Som tur var, hjälpte ett par av mina vänner, som kommit för att vinka av mig, att komma ombord på tåget. Äntligen installerad i min kupé sjönk jag ner i vid fönstret och blickade ut över landskapet som flimrade förbi.

Väl framme i Köpenhamn kände jag på mig att ÄVENTYRET skulle börja vilken minut som helst. Mycket riktigt, när tåget satt igång igen, knackade det på dörren och en fransktalande konduktör visade sig. Han tog emot min biljett och klippte till den varefter han frågade:
- Var är hundens biljett? och pekade på Monique, som dansade omkring på de mjuka kuddarna i kupén.
- Hundens biljett? upprepade jag oförstående.
- Ja, hunden måste ha en egen biljett, sa den vänlige men en aning otålige konduktören.
- Men jag har ingen biljett för hunden, bara för mig själv, sa jag uppgivet. Då kom den sanne fransmannens kompromisskonst i dagen:
- Monsieur, jag har ett förslag. I morgon bitti är det tullkontroll. Om jag skulle se till att ni inte behöver bli besvärad av tullen och den lilla hunden därför kan springa fritt omkring utan att det behöver komma fler passagerare till den här kupén, skulle inte det vara värt någonting om ni i gengäld inte heller behöver betala fullt pris för en hundbiljett?

Jag måste medge att det tog några sekunder innan det gick upp för mig vad denne chevalereske fransos egentligen menade. Men sen med ens insåg jag vidden av hans erbjudande och tackade ödmjukt ja. Genom detta arrangemang fick jag vara helt ostörd i "min" kupé. Inga andra resenärer, samtidigt som jag slapp alla närgångna frågor från tullen följande morgon, vilka förmodligen hade slutat med att Monique fått sitta i karantän under den tid jag gick på min kurs i franska.

Väl framkommen i Paris, utvilad och fräsch, tog jag mig till den mötesplats, där jag skulle träffa resten av kursdeltagarna för vidare färd till Montpellier. Tåget till sydfrankrike skulle avgå vid 22-tiden på kvällen. När jag lyckats spåra upp resten av mina resekamrater och vi kommit ombord på tåget stod det ganska snart klart för mig, att det inte fanns någon plats för mig ombord på tåget. Flera av de kvinnliga passagerarna i min trupp erbjöd sig dock att upplåta en plats - dock inte för mig, utan för Monique. Eftersom hon tog betydligt mindre plats än jag, var jag tvungen att tillbringa natten på golvet i förrummet till vår vagn. Som huvudkudde hade jag min ytterrock. Det är fortfarande ett mysterium för mig, inte bara att jag överlevde natten, utan att jag faktiskt sov en hel del. Det måste ha berott på tågets vaggande.

Följande morgon kände jag mig ändå som om en ångvält kört över mig, men vi var ju nästan framme! Vi skakade fram i en buss fylld av vitlöksångor och rätt vad det var såg jag silhuetten av vårt slott. Tanken hisnade. Men det är en annan historia.

Av Carl J Tengström 18 feb 2001 21:45