Ingen vill vara ful

För mig är ingen allt. Det finns en naturlig uppdelning mellan t.ex. fult och vackert. Det är så uppenbart. Jag ser alltid det fula hos de fula och det vackra hos de vackra. Jag delar upp mänskligheten i:
Fult misslyckat, verkligt.
Vackert ouppnåeligt, förkrossande.

Jag skyr båda sorterna. Ju fulare desto äckligare. Acneärr på stan ger ingen gemenskap, bara en påminnelse om hur ful jag är. Skallighet, rynkor och röda ögon lägger jag märke till. Det är fult. Det ser jag nog av i spegeln.

Det vackra är det som jag inte får vara. Dessutom så är de vackra ofta framgångsrika, roliga och karismatiska. I deras skugga vill jag inte hamna. Därför äcklar de mig.

Det är så uppenbart, fult är fult och vackert är vackert. Ingen är allt så att det märks. Man kan inte vara ganska mycket snygg men också lite ful. Är man snygg så är man. Med allt som kommer därtill. En snygg som hamnar brevid en snyggare blir dock oftast ful och måste hitta en fulare person att ställa sig brevid för att återfå sin snygghet.

Det blir en hierarki som alla vet om men ingen låtsas om på det verbala planet. "Det är insidan som räknas" brukar det ju heta. Människors beteende säger dock något annat. Gamla får inga jobb, överviktiga och även normalviktiga vad det nu innebär bantar. Man inopererar, transplanterar, suger, skrapar, joggar, skuttar, cyklar, gymmar, simmar, sminkar, döljer och putar med läpparna för att bli det man inte är. För att andra ska bli nöjda med det man blivit. För det är först då som man själv kan bli nöjd. Tills man tittar på sig själv i en spegel och förbannar provrumsbelysningen. Fan, ouppnåeligt som sagt.

Vad är vackert och vad är fult? Det är subjektivt säger en del, en smaksak. Kan så vara men man kan fortfarande tjäna pengar på att ha en, enligt samhället, snygg paketering. För det är vad samhället tycker som räknas för det är där som man bedöms och döms. Sedan kan man ha en personlig smak på vad som är vackert hos andra och på hur man själv vill se ut. Men den personliga smaken sträcker sig bara inom ramen för vad samhället accepterar. Jag har i alla fall inte stött på någon som vill bli tjock eller få acneärr.

Man kan vara det eller ha det men det är knappast något man skulle vilja vara eller ha om man kunde ändra på det. Sedan är det en annan sak att man gör det bästa av situationen. Typ blir en mullig modell. Bara man vet att hålla sig på sin plats. Nåde den feta, förlåt, mulliga modell som kallar sig för fotomodell. Mullig modell var det. Man måste ettiketeras. Vackert eller fult.

Sedan blir man gammal och då blir alla fula. Visst finns det gulliga tanter och farbröder men bara om de beter sig som de ska. De får inte knulla tjugoåringar t.ex. Eller gå på läderklubb. Då är de inte gulliga längre, bara snuskiga. Vilka tror de att de är? Och vilka vill knulla en gammal tant eller gubbe. De är ju fula. Tanter och farbröder ska baka eller röka pipa. Gulliga men inte snygga eller vackra. En viss skillnad som man måste komma ihåg. Speciellt om man tillhör de fulas skara.

Omgivningen har såklart väldigt svårt att se den människa som eventuellt döljer sig innanför det kroppsliga skalet. De ser utseendet som är vackert eller fult. Därför är de vackra så framgångsrika. Vi andra får ha talang, pengar eller tur för att lyckas. Helst allt. Lyckligast är den som är vacker, har talang och pengar. Olyckligast är den som är ful, talanglös och fattig. Något bättre mår den som är de sistnämnda kategorierna men snygg. Då kan man åtminstonde få knulla och göra karriär på sitt utseende. Vi andra får hoppas på nåder och möjligtvis göra karriär som mullig modell för att sedan, eventuellt, kunna avsluta med en hyfsad pension och bra bullrecept.

Av Stefan Nordberg 14 feb 2001 09:06