Viktigare äta korv än se fotboll

Tidigare hade jag sett bilder från USA där hockey- och baseballmatcher stundtals verkade vara studentspexiga tillställningar och tokroliga maskerader, men det var ju just bara USA. Inte skulle vi väl få uppleva det på svenska läktare? Jag trodde faktiskt inte pajaskulturen skulle hitta till Sverige förrän de en dag stod där.

De bar höga hattar och clownperuker. Deras ansikten var målade i favoritlagets färger, dock alltid med inslag av det röda från ketchupen på chorizon som i berusningens hunger slukats på väg till arenan. De doftade billig fatöl och lyckades alltid skrika fel namn till spelarna, sjunga fel ord i publikens ramsor eller göra pinsamma cheerleader-ansträngningar. Den dagen visste jag att NHL-ifieringen av svensk fotboll hade börjat.

Att hängivna supportrar i Sverige dyrkar sina lag i motvind är inget nytt. Till exempel läggs de stora klubbarnas bortamatcher på vardagar för att effektivast möjligt hindra de trogna att följa sitt lags samtliga matcher. I Sverige kommer kärleken till fotbollen nämligen inte naturligt - det är ett aktivt val man inte så sällan behöver stå upp och försvara. Genom att fotbollen inte är en del av samhället och därför saknar inflytelserika representanter på politisk och ekonomisk nivå, är det också något man kan behandla godtyckligt utan att därigenom sätta sin karriär eller sitt förtroende på spel.

Tidigare har idrottsrörelsen på elitnivå mer eller mindre varit beroende av de mest fanatiska och hängivna supportrarna för att överleva - åtminstone om man ville göra det med stil och på köpet få klirr i kassan i form av publikintäkter.

Om man bortser från de som gick över gränsen och brukade våld i fotbollens namn välkomnade klubbarna de supportrar som kunde rabbla statistik och laguppställningar; de som besökta träningar och brydde sig om vilket lag tränaren tog ut; de som skrev motioner till årsmöten och tog kontakt med ledare för att kunna påverka. Detta var inte på något avlägset 30-tal. Så var det till alldeles nyligen, till den dagen pajassupportern introducerades i den svenska faunan.

I England blev de hängivna supportrarna ett för stort problem. Även de som inte var huliganer ägnade för mycket tid åt laget och höjde för höga röster när någonting var fel, varför klubbarna började leta efter ett sätt att locka till sig en köpstark medelklass till läktarna: en köpstark medelklass med andra värden i livet att koncentrera sig på än att lägga sig i hur lagen sköttes.

Arenorna byggdes om till sittplats. Fräscha restaurangutrymmen och trevlig kringmiljö syftade till att locka välbeställda barnfamiljer till matcherna. Vad som hände med de som stått på Stamford Bridge sedan 50-talet och nu inte hade råd att betala motsvarande 14000 kronor i årskort för att se Chelsea spela fotboll? Ja, inte fick de medalj för lång och trogen tjänst.

Vi har nu kommit till denna nivå i Sverige. Åtminstone i Hammarby, klubben som jag sedan födsel älskat och brunnit för. Pajassupportrarna dök upp, köpte årskort och korv och visade så styrelsen med ordförande Göran Paulson i spetsen att Bajen Fans faktiskt är ett "riktigt härligt gäng".

Ty även om hammarbyklacken i media ofta felaktigt framställts som en skara glada gamänger är pressen inom föreningen oerhört stor och vid ett flertal gånger de senaste åren har fansen visat sin avsky mot dåliga resultat genom att resa kors på Söderstadion, klottrat kanslibyggnaden full av slagord och liknande protester. Ännu värre är att de mindre radikala fansen bildar nätverk och lobbyorganisationer för att påverka föreningen de älskar i en positiv riktning - en sådan situation, med supportrar som bryr sig, vill ingen styrelse ha.

Sagt och gjort. Man hade sett potentialen i pajassupportern och hoppades snart fylla läktaren med dess gelikar. Istället för en fanatisk, krävande, besvärande samling kunde man nu få en salongsberusad, korvätande, kravlös klump. Med det i sammanhanget vidriga uttalandet "vi har en bra produkt" chockhöjde man biljettpriserna och stängde därmed effektivt ut de supportrar som inte hade råd att konsumera fula matchtröjor och blaskig folköl i plastmugg.

Vad resultatet av detta blir återstår att se när säsongen tar sin början men jag känner till många stora hammarbysupportrar, folk som livet alltid inte varit så lätt mot och vars kanske enda stora glädje och engagemang i livet är just fotbollen, som nu inte kan besöka matcherna. Under tiden tar pajassupportern en till chorizo och brölar fel text till någon gammal bajenmelodi.

Ingen har mer rätt att gå på fotboll än någon annan. Jag är inte av elitistisk natur och anser att alla som vill ska få njuta av världens vackraste spel - såvida det är därför de går på matchen. Om någon älskar fotboll, älskar sitt lag, vem är då jag att döma deras utstyrsel de bär till matchen? Men om fotbollen ska degraderas till att bli ett småputtrande eftermiddagsnöje för en samling teknikstressade stolpskott med clownambitioner, då vet jag att den största förloraren är klubbarna och svensk fotboll i sig.

I takt med NHL-ifieringen ökar kommersialismen, med kommersialismen kommer kitschen, med kitschen blir känslorna för sporten ytliga och med ytliga känslor kommer talangerna att söka sig till pengar snarare än till lagfärger i ännu större utsträckning än de gör idag. Men kanske är detta precis vad klubbarna vill?

NHL All Star Game slutade nyligen med de härligt genuina hockeysiffrorna 14 - 12 men pajassupportrarna kommer fortsätta köpa souvenirer i lika stor utsträckning ändå. Jag hoppas att framtiden inte blir så. Jag hoppas att det verkligen att det inte blir så. Jag vill inte se Hammarby Hammers möta Gothenburg Trams. Jag vill inte se några Musse Pigg-ligor där de mest populära klubbarna gaddar ihop sig för att spela om en plastpokal. Tyvärr är jag rädd att det bara är en tidsfråga innan vi har nått dit. Det är bara en tidsfråga innan min kärlek till sporten och laget inte är värd mer än pappret kring korven pajassupportern tappade när det blev mål.

Av Billy Rimgard 12 feb 2001 00:00