Jag erkänner

Jag vet det som nästan ingen annat vet, jag vet att jag leker. Jag leker att jag är vuxen, speciellt när jag befinner mig på främmande ort där ingen vet vem jag är och varifrån jag kommer.

Ibland så reser jag i mitt arbete. Då leker jag. Jag tar på mig kavaj, solglasögon och klär ut mig till viktig affärskvinna. Jag tar min lilla resväska på hjul och checkar världsvant in på flygplatsen, suckar sedan lite irriterat över den usla placeringen på planet. Jag trippar runt i taxfreeshopen och låtsas som om jag vet allt om svindyra viner och konstiga likörer.

Jag handlar parfymer och krämer i förförande vackra burkar och viftar fram lilla kreditkortet, som egentligen står på företaget och som surt dras av efteråt på min aldrig tillräckliga lön. Jag vet detta, men jag struntar i det för just då är jag välbeställd och bara måste ha de där exklusiva krämerna. Fråga om priset? Aldrig, jag har råd!

Jag kryssar lugnt in i business loungen, tar ett glas rött och studerar noggrant Dagens Industri trots att det som står där intresserar mig föga.

Jag kliver in på det svindyra hotellet och förvandlas till världsvan och blasé resenär vars besök på just det här svindyra hotellet är vardagsmat.

Jag sitter i hotellbaren och beställer dyra drinkar och ser ut som om jag inte gjort annat än suttit i hotellbarer i världsmetropoler i hela mitt liv. Jag bevistar viktiga möten där jag slänger mig med engelska facktermer hit och dit, anlägger viktiga miner och visar alla tecken på att vara en duktig förhandlare. Jag tar med kunder på middag och lyssnar intresserat på saker som jag egentligen inte är det minsta intresserad av, ger små förtjusta tillrop och nickar instämmande när min kund berättar hur många resdagar han har per år och hur usel servicen har blivit på Virgin Airlines de senaste åren.

Så här fortsätter det, resa efter resa, möte efter möte. Men jag vet att jag leker och hela tiden så väntar jag bara på dagen då någon ska komma fram knacka mig på axeln, titta lite överseende på mig och säga: "Amen lilla gumman nu har du väl ändå hamnat lite fel?" Samtidigt ska hela omgivningen kasta anklagande blickar på mig och börja viska att "Guud så barnsligt och oseriöst!"

Jag erkänner. Jag är oseriös och barnslig och fruktansvärt trött på att leka vuxen. Jag vill hellre leka roliga lekar. Ibland när jag badar i badkaret hemma så ligger jag med öronen under vattenytan och gör ljud med munnen som
fortplantar sig på ett fascinerande sätt under vattnet. Det är en rolig lek. När jag badar utomhus står jag fortfarande på händer under vattnet, försöker slå volter från bryggkanten och simmar mellan benen på folk. Det är en rolig lek. Ibland springer jag och gömmer mig bakom dörrar, står där med pickande hjärta och väntar på att någon ska hitta mig. Det är en rolig lek. Att tramsa och flamsa och fnittra förtjust över hur fula och knäppa mina tår ser ut när jag sätter dom mot sovrumsväggen. Det är en rolig lek.

Jag är så trött på allvaret att jag inte ens längre orkar leka allvarlig. Jag vill vara barnslig och liten och fånig och fullkomligt oseriös. Jag vill lägga mig ner på golvet och grina och sparka och slå och bara vägra alla äckliga måsten.

Av Eva Karlsson 07 feb 2001 11:58