Brottsoffer - vem är det?

Detta är citat som vi i dag ofta hör från olika håll. Framför allt så brukar polisen tala om brottsoffer och deras lidande. Även från moderater märks ett kraftigt ställningstagande för brottsoffrens situation, bland annat genom att de vill att brottsoffren skall få mer att säga till om när det gäller lagstiftning eller i olika rättsprocesser.

Detta tycker jag är bra. Givetvis skall brottsoffrens situation uppmärksammas likväl som brottslingarnas. Däremot menar jag att de ställningstagande för brottsoffrens situation som vi får höra mest handlar om att inte "tycka synd" om brottslingarna, men däremot visa vilka hemska människor dom är genom att synliggöra de människor som blivit utsatta för brottsliga gärningar. För moderater är det ett ypperligt tillfälle att ropa på strängare straff.

70-talet - gärningsmannen i fokus:
På 70-talet så kunde man ofta i media se hur människor som begått brott alltid fick en oerhörd uppmärksamhet. Clark Olofsson, Lars Inge Svartenbrandt är några exempel på dessa människor. Tidningarna, TV och radio tävlade om vem som kunde berätta mest om brottslingens tragiska barndom, hur intelligent brottslingen var samt framför allt hur synd det var om honom.

Dock pratades det ingenting om brottsoffren. Det var inget media som var intresserade att skriva om hur offren mådde eller vad som hände med dem efter att de blivit utsatta för ett brott.

90-talet - gärningsmannen en demon:
Nu har klimatet förändrats. Media demoniserar i mångt och mycket gärningsmännen idag, samtidigt som de beskriver offrens situation utförligt. Brottsoffren kommer till tals i media och får där beskriva smärtan och sorgen för journalisten på ett sätt som för tankarna till en excess i empati.

Vi kunde se hur en skribent vid en av våra största kvällstidningar tämligen öppet och ogenerat beskrev sin krimofobi när hon - ytterligare - marginaliserade de åtalade i Malexandermålet genom att beskriva dem som dåliga/onda/mindervärdiga människor.

När man till och med låter brottsoffren tala om detta vid slutpläderingarna i Malexandermålet i sig ett oerhört gripande tal men vid fel forum så går mina tankar obönhörligen västerut. USA är landet där hela strafflagstiftningen vilar på att brottsoffren skall få hämnd och min känsla idag är att vi är på väg dit.

Nyansera debatten
Idag så talar man om att brottsoffren måste få komma till tals och att de måste få synas. Jag håller med om detta. Dock menar jag att debatten måste nyanseras en del så att vi förstår den verkliga innebörden i den. Vem är egentligen brottsoffer? Vad är kriteriet för att få vara brottsoffer och komma i åtnjutande av moderaternas/samhällets/polisens empati? När slutar man vara brottsoffer?

Vanligtvis brukar man definiera ett brottsoffer som en som blivit utsatt för ett brott. Om vi då tittar vilka det är som blivit utsatta för ett brott så ser vi först personen som blivit bestulen/misshandlad/hotad etc. Givetvis har den personen varit med om något mycket traumatiskt som kommer att sätta stora ärr i hans eller hennes medvetna.

Men de brottsoffer som vi aldrig ser är de anhöriga till gärningsmannen. De har i allra högsta grad också blivit utsatt för ett brott. De är också brottsoffer. De är definitivt oskyldiga till det brott som har begåtts. De har inte bett sin pappa/mamma/äkta make/maka etc. att göra det eventuella brottet.

De har inte bett om att under ett visst antal år bara kunna umgås med sin pappa/mamma/make/maka i ett besöksrum på ett fängelse var 14:e dag... Ändå så straffas dom och det kanske till och med är dom som straffas hårdast. Ta bara den lille pojken, 4-5 år gammal, vars pappa återigen åkt in i fängelset.

Den pojken får förmodligen uppleva samma trauma som sin - nu fängslade - pappa nämligen att pappa inte finns med när han behövs. Pappa kan inte vara pappa. Pappa kan bara droga och stjäla. Dessutom är han ganska dålig på det också eftersom han åker dit hela tiden. Den lille pilten kommer att lära sig vad skam och skuld är. När hans kompisar i skolan undrar vad hans pappa gör, så inte lär han svara att pappa sitter i fängelse. Förmodligen svarar han antingen att pappa är sjökapten eller pilot och är borta mycket och länge. Eller också så svarar han att pappa är död.

Brottslingens maka/make kommer även hon/han att lära sig vad skuld/skam är när vännerna frågar vart hennes/hans äkta hälft tagit vägen. Hur kommer hennes/hans lögn att se ut då? Kommer hon/han också säga att den person som hon/han faktiskt älskar och bryr sig om är död?

Gärningsmannen själv då, vad är han? Om han tillhör det sedvanliga klientelet kriminella så har han garanterat själv varit utsatt för brott. En del av det klientel som befolkar våra fängelser idag har i sin barndom blivit utsatt för en oerhörd massa kränkningar och övergrepp. Är inte deras handlingar idag att se som en följd av detta? Är det inte detta som är risken när man blir brottsoffer som liten?

Eller är det så att när du blir gärningsman så räknas det inte längre att du har varit brottsoffer?

Man får många gånger intrycket när man läser tidningar eller ser på TV, hör på radio etc att brottsoffret var fullständigt oskyldigt och inte hade något att göra med det inträffade. Detta stämmer när det gäller egendomsbrott; inbrott, stölder och även bankrån.

Men när det gäller grova våldsbrott såsom mord, grov misshandel, dråp etc. så kan man ofta se att gärningsmannen och offret på något sätt kände varann. Det kan handla om en intern uppgörelse i den undre världen, hustrumisshandel eller dylikt. Vad som är intressant här är det faktum att de flesta mord och misshandelsfall sker i den undre världen där den som blev brottsoffer idag var gärningsman förra veckan.

Vad jag vill säga med det här är att jag tycker det är helt OK att titta på brottsoffrens situation eftersom dom faktiskt lider mycket efter att ha blivit utsatta för ett brott. Men jag anser att man måste diskutera alla brottsoffers situation. Inte bara dom brottsoffer som hjälper media och moderaterna att demonisera gärningsmännen, utan även de brottsoffer som inte skapar så saftiga rubriker.

Av Börge Hellström 07 feb 2001 13:38