Att ha fel

1989 var jag 17 år och det var aktivist-anti-apartheid-era hemma i Sverige. På nyheterna visades alltid långa inslag om kravaller och polisbrutalitet i Sydafrika. I skolan på samhällslektionerna gjorde vi projekt om Swabo som var svart taxichaufför i Johannesburg och som måste ha pass på sig var han än befann sig och om en flicka som bodde i ett homeland och hade det svårt.

Helvetet på jorden för vilken svart man eller kvinna som helst var Sydafrika, det visste man. Jag kunde hur mycket som helst om hur det var att bo i Soweto och om hur de vita myndigheterna brukade komma och skyffla ner nästan hela området på nätterna. Att tänka på hur de hade det var som att tänka på gruvponnies och barnarbetare i 1800-talets Storbritannien, det gick nästan inte för det var så hemskt.

Jag och min brorsa var på premiären på det årets stora biosucce "Dödligt vapen 2" som hade en massa tunnläppade och pedantiskt grymma sydafrikaner som de onda. En av höjdpunkterna, som fick hela den fullsatta Draken att skratta i flera minuter, var när Mel Gibson och Danny Glover är på sydafrikanska konsulatet och Mel först går upp till en av de anställda där och berättar att han har såna problem med en kompis som vill flytta till Sydafrika och som inte går att övertalas till någonting annat. Den anställde blir lite bekymrad och säger att det är klart att din kompis ska emigrera dit, varför skulle han inte göra det, där är jättefint och sådär ända tills Danny kommer och den anställde stammar "Oh, b-b-but youre black!!!"
Jättekul, alla skrattade hur mycket som helst och jag och min bror gick och sa men fatta hur kul det var när han sa "Oh but youre black" i flera dagar efteråt.

En månad senare flyttade vi ner till Zimbabwe med våra volontärarbetande föräldrar, och där gick vi och såg om filmen på en jättebiograf. Det var helt galet; publiken var inte tyst som i Sverige utan alla satt och ropade ut instruktioner och varningar till filmfigurerna hela tiden: "No, noooo, look behind you instead, oh, but eeeehi, tis man!. Eh, will get himself killed this way" och sådär.

Jag och min brorsa spände oss och laddade när konsulatscenen var på gång eftersom vi visste att det skulle bli jätteroligt när han sa "Oh but youre black!!!" för att alla skulle börja skratta och ropa saker sådär helt vilt då.

Så kom scenen och bara... ingen skrattade. Ingen i publiken sa överhuvudtaget någonting, det var som att ingenting speciellt alls hade hänt i filmen. Vi fattade ingenting, liksom är alla konstiga här eller? Eller så är det kanske ett så känsligt ämne, man kanske inte skrattar åt sånt här i södra Afrika.

Några dagar senare är jag ute och kör i stan tidigt en morgon tillsammans med en av mina föräldrars anställda, en svart kvinna, och vi kör förbi en lång kö. Kön är så lång att den till och med måste vara är den längsta kö jag sett. Den ringlar sig flera kvarter och folk ser ut som om de har bosatt sig i den nästan.

Åh, där är sydafrikanska konsulatet säger Mercy, den anställda. Ah, i Sydafrika har alla det så bra. Alla här vill till Sydafrika, tänk om man ändå kunde ordna ett visum. Mina släktingar som bor där har allt, de har så mycket grejer att det inte är sant, de skrattar ihjäl sig åt oss när de är här. Vi zimbabwier är så nördiga, fattiga och omoderna i jämförelse att man får skämmas!

Va!!! Jag förstår inte vad hon pratar om. Hon kanske är en sån outbildad afrikan eller nåt? Vaddå mycket grejer, det är liksom det värsta jag hört.

What are you talking about, frihet då, bryr du dig inte om frihet kanske, ropar jag. De där i Sydafrika, de har ju ingen frihet, så som du har, eller hur!? Frihet det är ju ändå värt tusen gånger mer än saker, hon måste ha missförstått eller nåt.

Apartheid, liksom, apartheid, det är det värsta som finns, det måste du ju ändå hålla med om, fortsätter jag.

Jag försöker nå in bakom hennes blick med mina ord men hon bara kollar på mig och förstår inte vad jag säger. Jag kör bistert vidare och tänker att jag fattar inte vad som är med de här människorna.

Någon i den här bilen har missuppfattat situationen, och det är inte jag.

Men, det som var grejen var att det inte var någon missuppfattning, utan att det bara var så. Så himla jobbigt, men det bara var så att man även i Afrika mest av allt längtade efter att få kunna uppfylla sina drömmar om det goda livet.

Och att det i Sydafrika existerade en stor, svart medelklass - sponsrad av den sydafrikanska regeringen - som hade en levnadsstandard som få i övriga Afrika ens skulle våga drömma om. Liksom, skit i de stora politiska skeendena, tänk istället hur det vore om man skulle kunna ge sina barn mat tre gånger om dagen, till exempel lagad i ens helt egna kök...

Åh, det blev så jobbigt, för jag kom på att det inte går att veta så väldigt mycket förrän man har tänkt men, hur skulle det vara för mig, verkligen, på riktigt? Om jag just nu steg ur min Golf GTI och bytte kläder med första bästa zimbabwiska kvinna här på gatan, förutom den stora horrorn att ge bort mina kläder till vem som helst.

Men att göra det och veta att jag för resten av livet aldrig aldrig kommer att kunna få en enda sak som jag skulle vilja ha; inga tidningar, nya kläder, böcker och bio glöm det. Mina händer skulle fyllas med för många barn och hackor och vedbuntar. Det enda som skulle vara nåt, nåt med en guldkant på, skulle vara den söta härliga smaken av Frihet i munnen. Mmmm, som tur är smakar det väldigt gott, men... smakar det verkligen gott nog?

Av Marielle Abrahamsson 05 feb 2001 14:01