Tyvärr är det ganska ovanligt. Vad som brukar hända är att personen ifråga säger "åh, den här gamla trasan", drar besvärat i kläderna och ber om ursäkt för att håret är otvättat.
Det är tröttsamt och oattraktivt med människor som ständigt förminskar sig själva genom att börja varje mening med "inte för att jag begriper nåt" eller "nä, det klarar inte jag" eller nåt annat uttalande som signalerar att man inte ska komma och tro att man är nåt. Variationerna är oändliga men alla bottnar de i dåligt självförtroende och allmänt missnöje.
Jag såg ett naturprogram härförleden som handlade om elefanter. En sekvens visade en elefant som gick rakt igenom ett stängsel som troligtvis var uppsatt just för att hålla elefanten och hans släkt och vänner instängda. Elefanten tog dock ingen hänsyn till detta utan dundrade igenom utan en tanke på konsekvenserna. Han kom oskadd över till andra sidan, som överraskande nog var väldigt lik den sidan han kom ifrån. Ingen oas med porlande vatten och färska frukter låg framför honom utan det var ungefär samma oändliga öken som han lämnat bakom sig.
Varför skulle han då tvunget över? Varför var han inte nöjd med det han hade? Trodde han verkligen att gruset var brunare på andra sidan. Eller är det så att om man känner sig missnöjd så vill man till varje pris ha nåt annat, det spelar inte så stor roll vad det är för bara en förändring i sig måste givetvis vara bättre en det man har. Man bryr sig inte så mycket om vad man flyr till utan det viktiga är vad man flyr från. Man orkar/vill/vågar inte ta itu med orsaken till missnöjet utan tror att allt ordnar sig om man åker på semester till Västindien och/eller går ner fem kilo.
Är det nån slags självbevarelsedrift att alltid sträva efter nåt annat? Att alltid vilja ha det man inte har, och helst det som nån annan har. Ska livet vara en ständig jakt på att blir rikare, snyggare, längre, kortare, roligare eller smartare.
Det fanns en tid i mitt liv när jag var förkrossad för att jag inte fick glasögon eller tandställning, helst båda delarna, för det hade mina kompisar i skolan. Och givetvis hade mitt liv sett helt annorlunda ut, på ett bättre sätt, om jag hade haft mörkt, lockigt hår istället för mitt raka, blonda. Jag trodde också länge att jag inte skulle kunna leva ett fullvärdigt liv som vuxen kvinna eftersom jag redan i femte klass var nästan 170 cm lång och hade former som en hyvlad masonitskiva. Jag såg ut som en vandrande pinne när drömmen var att se ut som Sussi. Lagom lång och lagom kurvig. Givetvis hade hon lockigt, mörkt hår också.
Vad är det då som är så farligt med att vara nöjd? Vad händer egentligen om man lutar sig tillbaka och tänker "jag har det rätt bra, jag är trygg och känner mig stark". Personligen så tror jag att nåt alldeles hemskt skulle hända. Tak skulle ramla in, bilar köra av vägen, folk skulle bli sjuka och dö. Allt på samma gång, som ett straff för att man slutat tro att allt skulle vara helt perfekt om man bara hade ett större hus, en snabbare bil, en häftigare frisyr eller en mer vältränad kropp.
För att inte tala om vilken oerhörd provokation det skulle vara mot omgivningen. Att visa att man är nöjd trots att man inte är biljonär och "bara" kör runt i en Volvo 850. Att ens barn inte måste ha de senaste kläderna eller de dyraste tv-spelen, det går bra ändå. Att visa att man inte längre är intresserad att delta i tävlingen som går ut på att den som har flest grejor när den dör vinner.
En annan teori är att om man tycker att man är nöjd med det man har så innebär det att man måste börja leva. På riktigt. Här och nu. Man kan inte längre skylla på "om jag bara hade det eller det" eller "till sommaren, då ska jag minsann". Nä, man tvingas ta tag i sitt liv som det ser ut just nu och det är inte det lättaste.
Men att vara nöjd med sig själv och sitt liv innebär absolut inte att man ska stagnera, sluta drömma om andra saker och tro att allting alltid kommer att vara bra. Så enkelt är det inte. Det är tvärtom ett väldigt hårt arbete att hålla ihop familj, vänner, jobb och inte minst sig själv. Hur man ska klara det finns det ingen universallösning på. För min egen del fixar jag det rätt bra förutsatt att jag motionerar regelbundet och har x antal timmar egen tid varje vecka. Då blir jag en betydlig trevligare mamma/fru/anställd.
Vissa saker har jag dock gett efter för. Numera är jag mörkhårig, men det beror mer på en stark avsky mot gråa hår än tron på att livet blir bättre med en annan hårfärg. Jag trivs för det mesta med mig själv och går genom livet med högt huvud och höga klackar trots att jag till slut blev 181 cm lång.
Fast kanske borde man klippa sig. Det är ju ganska fräckt med kort hår.
Av Kajsa Kallio 04 feb 2001 13:45 |
Författare:
Kajsa Kallio
Publicerad: 04 feb 2001 13:45
Ingen faktatext angiven föreslå
Artikeln är inte placerad. föreslå