sourze.se

Svenskt stål i EU-s stridsförband

Stridande förband skapas nu inom EU, där Sverige ska bedriva en aktiv roll, med officerare, soldater, flyg, och annan militär utrustning. Hur har detta blivit möjligt?

Om man ser på den svenska debatten i frågan, så funderar man onekligen på om det inte funnits och finns en hemlig plan i maktens korridorer, beträffande skapandet av ett framtida EU-försvar. För att acceptans för detta, måste man naturligtvis ta det försiktigt och i små steg, ty det svenska folket har vant sig vid att under 200 år få vara neutrala och alliansfria.

När folket skulle rösta om ett EU medlemskap i Sverige, var
neutraliteten en het fråga. Vid denna tidpunkt 1994, försäkrade statsmakterna, med statsminister Ingvar Carlsson i spetsen, att Sverige skulle förbli neutralt och alliansfritt. Visserligen fanns det en viss militärisering i EU genom Västeuropeiska unionen, VEU, men däri skulle
Sverige inte delta, endast ha observationsstatus.

Det talades emellertid väldigt tyst om vad som stadgades i Maastrichtfördraget, detta: "Det gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken ska omfatta alla frågor som gäller unionens säkerhet, inklusive utformningen på sikt av en gemensam försvarspolitik, som med tiden skulle kunna leda till ett gemensamt försvar."

I början av 1960-talet kom "europafrågan" högst på agendan i Sverige.

Högerpartiet, Folkpartiet och några stora tidningar menade att Sverige borde gå med i EG. Tage Erlander formulerade regeringens argument på Metalls kongress 1961. Erlander menade att det var omöjligt med svenskt medlemskap av
både utrikes- och inrikespolitiska skäl.

Den utrikespolitiska invändningen gällde neutralitetspolitiken. EG:s förpliktelser om ett fritt varuutbyte var oförenligt med folkrättens normer för hur en neutral stat ska handla i krigstid. Den inrikespolitiska invändningen gällde socialpolitiken och att Sverige hade högre ambitioner därvidlag än andra stater.

Sverige skrev på Maastrichtfördraget utan några större reservationer.

På varje toppmöte sedan dess har försvarspolitiken diskuterats och varje gång har positionerna flyttats allt närmare ett eget EU-försvar. Sommaren 1999 på toppmötet i Köln bestämdes att spanjoren, Javier Solana, blir EU:s
säkerhetspolitiska talesman. Han utsågs senare även till generalsekreterare för VEU.

När Solana första gången framträdde inför EU parlamentet i november -99, förklarade han att EU måste upprusta. Han sade vidare att "vår trovärdighet kräver ett förstärkt försvar .... I kriser måste EU visa förmåga att slå
tillbaka. Det handlar både om gemensamma insatser utanför EU:s gränser och ett gemensamt försvar .... Unionen behöver ha tillgång till en snabb mobiliserad militär styrka."

Sverige har varit pådrivande vad gäller en krishanteringsstyrka. Insatsstyrkan ska vara polisiär och sjukvårdande, men även kunna syssla med minröjning. Denna ordning ska garantera svensk alliansfrihet och neutralitet
i krig. Detta sade Göran Persson och det var officiellt regeringens linje till en början.

Sedan stod det inte länge på förrän det skulle skapas stridande förband på 60 000 man, som skulle vaka över Europas krishärdar, men med FN-mandat i ryggen. Det var den svenska regeringens uppfattning, formulerad av utrikesministern Anna Lindh, fram till EU:s Ferietoppmöte våren 2000.

Förvåningen blev därför stor, på Göran Persson svar, när miljöpartiet frågade honom inför Feriemötet angående EU:s militärisering och skickade med en uppmaning att regeringens linje ska gälla. Nämligen att FN mandat ska
föreligga innan EU:s militära styrkor kan sättas in.

Han reagerade på detta krav på ett besynnerligt vis. Det som tidigare varit regeringens linje, kallade Göran Persson för "en rätt farlig princip." För ett år sedan, i samband med EU:s toppmöte i Köln, sa han att Sverige aldrig skulle gå med på en militär insats utan ett beslut från världssamfundet i ryggen.

Göran Persson är numera helt emot att skriva in krav på FN -mandat i EU:s stadgar. Han anser att om det görs, så kan till exempel Kina och Ryssland lägga in sitt veto mot europeisk krishantering. Det är egendomligt att han inte
kan se att det nu är fritt fram för Kina och Ryssland att själva skapa insatsstyrkor, som skulle kunna sättas im överallt i världen. Steg för steg byter alltså regeringen Persson fot. När det kom förslag om ömsesidig frivilligt försvar mellan länder i EU, motsatte sig Göran Persson det, men fick ge sig för stormakterna Tyskland och Frankrike.

VEU är nu skrotad och ingår numera i EU:s säkerhetspolitik. EU:s nya militära styrka växer vidare. EU tillkännagav den 20 november år 2000 att de kommer att ha 120 000 soldater för att intervenera i krisområden i och utanför Europa.

Sverige har tryckt på att insatsstyrkan ska kunna sättas in
överallt i hela världen. Det framkom också på mötet i Lissabon, nämligen att trupperna ska kunna reagera på kriser i hela världen. Militärstyrkan ska stå klar senast år 2003.

Medlemsländerna har lovat att bidra med omkring 120 000 soldater, 400 stridsflygplan och 100 fartyg. Sverige har beslutat att tillföra styrkan om 1 900 man. Flottans modernaste fartyg. En Gotlandsubåt och två kustkorvetter
av Göteborgsklassen samt ytterligare ett minfartyg i Landsortsklassen och ett underhållsfartyg, blir redo år 2003. Året därpå ska åtta Jasplan kunna göra jaktuppdrag för EU.

Det socialdemokratiska partiet har tidigare varit en garant för att Sverige skulle hålla sig neutralt och alliansfritt. Göran Persson definierar inte EU:s militärisering som en militär allians. Hur ser då en militär allians ut? frågar sig den oinvigde.

Vidare har socialdemokraterna tagit bort ordet
neutralitet i sitt förslag till nytt partiprogram. Detta efter påtryckningar av Göran Persson, har jag hört skvallras om. Partiet har med detta steg helt bytt strategi.

Det är bara det att en stor del av svenska folket, även säkert många socialdemokratiska medlemmar och sympatisörer, inte önskar ovan beskriven utveckling.

Ser man på hela utvecklingen, fram till dagens militärisering av EU, kan man inte annat än misstänka att makthavarna manipulerar det svenska folket, i syfte att skapa ett EU-försvar vid sidan om NATO, eller tillsammans med NATO. Varför ska vi lita på löften om motsatsen, när det ena löftet efter det andra hitintills brutits! Det är nu bara att konstatera att vår 200-åriga era av neutralitet har nått sitt slut. Svenska soldater är nu en del av EU:s framväxande armé.


Om författaren

Författare:
Uno Hansson

Om artikeln

Publicerad: 02 feb 2001 16:29

Fakta

Ingen faktatext angiven föreslå

Plats

Artikeln är inte placerad. föreslå

Dela artikeln

Länk till artikeln: