Om svartsjuka

Hörde en soffkändis ur den yngre generationen uttala sig väldigt trosvisst och självsäkert i P3 om svartsjuka.

Det är enligt honom tydligen fel från början till slut att överhuvud erkänna att man känt svartsjuka. Han använde ord som förstörelse och konfrontation och pratade på om känslor ungefär som man pratar om kläder, något som man kan ta på och ta av efter behov. Det lät som om man helt enkelt borde bestämma sig en gång för alla att inte känna svartsjuka - så var man av med det problemet. I hans föreställningsvärld verkade det inte moderiktigt att vara svartsjuk. Nu ska man tydligen vara fördomsfri intill likgiltighet, cool intill känslokyla, för att ligga rätt i säsongen för medianissar.

Vad vet jag, kanske har han verkligen aldrig gripits av svartsjuka. Kanske har han aldrig suttit och dunkat huvudet i väggen på kontoret för att han inte får något gjort därför att han är så olidligt, orimligt svartsjuk efter att hans kvinna begärt skilsmässa efter att ha träffat en an-nan. Kanske har han aldrig skrivit långa förtvivlade brev där han försökt få tillbaka den kärlek som varit hans dittills längsta och största, brev som andats svartsjuka och ängslan över för-lusten av någon som varit så nära.

Kanske har han aldrig ens haft något längre förhållande som slutat i kaos.

Säkert har han inte varit gift och sammanboende någon längre tid och blivit tvungen att bryta upp i alla fall.

Har han förresten upplevt stor kärlek?

Frågan kan ställas utan att vara respektlös; Octavio Paz, nobelpristagaren i litteratur, har nämligen sagt att en majoritet av människorna i sitt liv aldrig upplever stor kärlek. Nu vet jag inte hur många procent det rör sig om, men Paz antagande att bara en minoritet får uppleva en stor kärlek, ytterligare en mindre del får uppleva två, och en mycket liten del förunnas att uppleva tre stora kärlekar, är tankeväckande.


Sedan har förstås denne soffkändis all rätt att uttala sig om svartsjuka hur han vill. Jag vill bara nyansera diskussionen något. Och det känns inte bra att hans påståenden ska få stå oemotsagda. Finns redan alltför många ogenomtänkta, omogna och inskränkta uttalanden som likt radioaktivt damm sprider sig över folket och förgiftar det.

Dessutom är svartsjuka rent allmänt ett oklart, suddigt begrepp som strömmar in och ut ur andra begär, och återkastar känslor från alla möjliga håll. Känslor av mindervärdighet, avundsjuka, misstänksamhet, krossade illusioner och bortdunstade dagdrömmerier ingår i dekokten. Man kan inte slå upp den i en uppslagsbok och få någon ledning; svartsjukan verkar vara en högst personlig sak som kräver individualistiska lösningar. Vissa ytterlighetsnaturer begår som vi vet till och med mord av svartsjuka. Och i till exempel Frankrike, liksom många andra länder, har man alltid sett förmildrande på mord som begåtts i svartsjukeraseri, även om jag inte har någon förståelse för det eftersom det naturligtvis oftast är kvinnan som drabbas.

Jag vill peka på ett par av de känslor som tangerar och är involverade i svartsjukan: avundsjuka, missunnsamhet och rivalitet. För att visa att det inte är så enkelt som herr soffkändis tycks tro. Avund, missunnsamhet och rivalitet är grundläggande känslor som vi visserligen inte så gärna vill kännas vid, men som vi alla mer eller mindre konfronteras med under livet. För de flesta går det inte så långt att man fastnar i de här upplevelserna av tillvaron - det vill säga. drivs in i permanenta tillstånd av till exempel bitterhet eller förgrämdhet - men de finns där som levande möjligheter. De flesta förmår gå vidare även efter att ha blivit djupt kränkta i en kärleksrelation. Men det finns också de som i åratal, decennier, ja hela livet i vissa fall, kan gå och bära på en kärleksbesvikelse. Förpestar sina liv med den. Om de inte upplever en ny kärlek som kan ta över och lägga den gamla i ruiner.

Dessutom menar jag att det finns något som man skulle kunna kalla sund svartsjuka, eller jalusi, för att mildra uttrycket i detta fall. Man känner ju sig till exempel olustig och tycker sig ha vissa äganderättskänslor om någon på krogen helt öppet stöter på ens partner, man står inte likgiltig om en kompis eller arbetskamrat blir alltför närgången eller pinsam mot ens älskade på en fest. Man är helt enkelt inte likgiltig inför vad ens partner gör och säger. Det ska hon givetvis inte heller vara inför dig. Då har man ett säkert tecken på att allt inte är som det ska.

Sen finns det ju en osund, i vissa fall abnorm svartsjuka. Men det beror som de flesta människor vet mer på personen själv än föremålet för svartsjukan. Det är psykologisk elementa i dag att ens självbild och självförtroende spelar stor roll här. Även om det också finns partners som har en obehaglig förmåga att inge känslor av svartsjuka hos partnern. Utan att vara för den skull vara störda. Det kan ju helt enkelt vara så att de har en stark dragningskraft på det motsatta könet.

Själv har jag upplevt hur liksom en bana av svartsjuka följt mig i mitt liv. När jag var yngre och saknade erfarenhet av kvinnor var jag mycket mer svartsjuk än jag är i dag. Då kunde den gränsa till det milt osunda. Men med ålder och erfarenhet har jag till min lättnad funnit den mer hanterbar och naturlig i mindre doser.

Ska man möjligtvis också ge den unge mannen i P3-soffan något rätt? Det finns psykologer som menar att svartsjukan genom sina anspråk på ensamrätt är absurd. Men som sociologen Francesco Alberoni säger: Även om ingen av oss föreställer sig att han är vare sig vackrast eller mest begåvad i världen, så tycker vi ändå om och uppskattar oss själva. Och det gör vi eftersom vi känner att det djupt inom oss finns ett oersättligt värde, något som gör oss unika. Och i kärleken blir detta värde erkänt, godkänt, bekräftat. Det är ingen fint uttänkt teori som behöver bekräftas med vetenskapliga undersökningar - det är ett psykologiskt faktum. Man behöver inte ens ta hjälp av enkel sokratisk livsvisdom, det räcker att en mentalt sund människa, när som helst, riktar blicken inåt sig själv för att inse det.

Men kan det vara såhär då: att det är ett tidstecken att det anses som något av en loserattityd bland unga att erkänna svartsjukekänslor? Att den individualiseringsprocess som enligt framtidsanalytikerna ska bli ännu mer framträdande under 2000-talet kräver ett visst undertryckande av såna känslor? För att vi likt ensamma planeter ska kunna träda ut i självförverkligan-dets universum, endast omgivna av en och annan satellit, en och annan vän och älskarinna, men utan närmare relationer tills vi eventuellt bildar familj - det tar för mycket tid och engagemang.

Kanske vissa unga känner den framtiden komma och är rädda för den. Och därför vill de lära sig kontrollera sina känslor redan nu, vänja sig vid undertryckandet så de inte överrumplas om den skulle komma.

Det låter som en kall och ödslig framtid. Vi får hoppas den inte kommer.

För övrigt sa redan de provensalska trubadurerna i sina "Kärlekens regler": Den som inte är svartsjuk kan inte älska.

Vad ska man tro?

Av Hans Leeb-Lundberg 01 feb 2001 09:49