Den välsignade hudkontakten

Rent fysilogiskt händer det något positivt bara man rör vid varandra. Nervforskaren Olle Johansson på Karolinska institutet har i sin forskning funnit att vid hudkontakt utsöndras ett hormon, oxytocin, som fungerar som en bindemedel mellan älskade och som stimulerar nervsystemet så att man får en rokänsla liknande den man får av endorfiner.

Eller som Bruce "The Boss" Springsteen sjunger från 92: "...feel a little, share a little of that human touch..."

Men det betyder förstås inte att viljelöst får låta sig behärskas av hudkontakt. Söka upp den även om det är tveksam kvalitet på den eller stanna i en dålig relation bara för att få vara kvar i den välsignade hudkontaktens intima sfär.

Uttrycket "Den välsignade hudkontakten" slog mig innan jag visste om Olle Johanssons forskning och roade bekantskapskretsen en hel del psykologiskt är det ju inget nytt. Alla visste och förstod vad det handlade om, men hudkontaktaspekten kom i ny belysning.

Det var i samband med att ett förhållande tog slut uttrycket kom för mig. Eftersom vi varit överens om uppbrottet, inga barn var inblandade och förhållandet inte varat längre än något år, drabbades jag inte heller av särskilt mycket ångest utan mest melankoli. Och var så vuxen och erfaren att jag insåg att jag skulle kunna få det bra rent fysiskt även med någon annan.

Vad som däremot blev en skarp realitet var hur viktig den intima hudkontakten är - missförstå mig rätt - liksom frånkopplad person. För första gången insåg jag att det var en allmän källa till välbefinnande, att den påverkade många fler plan än jag förstått, och en tidigare tanke på en uppstramad askes, en period av avhållsamhet från kärlekssökandet och ett uppgående i egna intressen, föreföll inte längre så attraktiv.

Plötsligt kände jag mig utlämnad åt det motsatta könet på ett helt annan sätt än förut.

I detta tillstånd träffade jag en tidigare väninna, en konstnärlig kvinna, en ovanligt fin människa. Hennes storhet består i att hon trots svåra erfarenheter - eller kanske just därför - har ett oföränderligt soligt inre. Hon ville ha mig, jag ville ha henne - och Den välsignade hudkontakten gjorde det igen. Vi blommade upp för några månader, min melankoli försvann, hennes livslust och skaparkraft tilltog - och vi hade, tycker vi ännu vi är fortfarande vänner på hela taget några av de mest minnesvärda samtalen och stunderna i våra liv. Vi satte helt enkelt djupa positiva märken i varandras liv.

Det berodde förstås inte uteslutande på Den välsignade hudkontakten - men den var för oss båda en sökmotor för att sopa rent bakåt och blicka framåt.

Det är för övrigt inte i någon religiös kristen mening jag använder uttrycket, även om välsignade antyder något i den vägen. Och det finns glidningar till Modern och den ursprungliga livsviktiga hudkontakten, till kända madonnabilder Rafael, Leonardo et cetera och så vidare, att alltså hudkontakten på ett sätt är välsignad av högre makter. Är man som jag uppvuxen i västerlandet associerar man förstås till den kristna Guden.

Hade jag varit hindu hade jag förmodligen associerat Den välsignade hudkontakten till Shiva eller Vishnu.

Men om man som jag inte är särskilt religiös kan högre makter betyda lite av varje: öde, New Age, en högst privat tro, et cetera. Eller varför inte buddism som verkar vara en sympatisk tro eller väg eller vad man nu ska kalla den; den har ju ingen gud i vår västerländska mening.

Nej, Den välsignade hudkontakten tål att stå för sig själv.

Dels för att vi vet hur viktig den är för vår utveckling, vi vet t.o.m att vi skulle dött som spädbarn om vi inte
fått hudkontakt, systemet skulle strejka sig till döds - som vissa stamfolk när de anser sig för gamla och mest till belastning.

Dels för att den betyder så mycket mer än man vanligen föreställer sig: den är motorn till hela sinnelivet, väckarklockan för helhetskänslan, och källan till både samhörighetskänslorna med världen, partnern, sexualiteten och livskraften.

Och det är inte samma sak att få en kram av sin dotter eller son hur innerliga de än kan vara.

Allt detta är förstås självklarheter. Men självklarheter behöver ibland upprepas och belysas från olika sidor för att de rätta proportionerna ska framträda.

Men vad menar du egentligen? undrar läsaren. Går du inte för långt nu? Ska vi börja ta på varandra, eller?

Nåja, skämt åsido, jag försöker bara slå ett slag för Den välsignade hudkontakten.

I en relation försökte jag till exempel få min partner att förstå att det betydde mycket för mig om vi också i vardagen då och då rörde vid varandra utan att mena mer med det. Att vi bara snabbt skulle lägga handen på den andres rygg när vi gick förbi när den andre diskade till exempel för att förstärka samhörighetskänslan.

Jag vet att många kvinnor upplever det som ett problem att röra vid sina heta män eftersom de alltför ofta tar det som en invit. Men ni kan väl prata om det. Och bara en liten flyktig välsignad handpåläggning... New Age-profeterna och de religiösa kan ju.

Helandet genom handpåläggning har förresten pågått genom hela den kristna historien och utgick ju från Jesus själv. Jag tror att det helt enkelt handlar - och alltid har handlat - om att så påtagligt som möjligt tydliggöra för "den andre" att han eller hon inte är ensam i världen. Vilket vi visserligen till syvende och sist ändå är - men kanske den känslan kan mildras med sådana enkla gester. Och det gäller ju också vänner emellan. En uppmuntrande klapp på ryggen kan räcka långt.

Någon kinesisk vishetsman har sagt att många små handlingar av många människor på många olika ställen kan förändra världen, och det är lite grann av det jag menar.

I vår kroppsdistanserade svenska kultur är vi ju nästan rädda att ta våra manliga vänner i hand utan högtidlig anledning - då kan man bli betraktad som bög. Men bara att man gör det när man träffas och skiljs även om man träffas ofta stärker banden. Visserligen knappt märkbart - men ändå klart. Det kvinnliga könet har av någon anledning lättare att krama om varandra.

Sedan kan man fråga sig hur långt man ska gå i om man är i desperat brist på Den välsignade hudkontakten. Man brukar säga att det är bättre att inte ha sex än att ha dålig sex - men de som anser det måste väl ha provat, vilket antyder att saken är komplex.

Kan det rentav var så att man kan ha bra dåligt sex? Många skriver under på att även ett one-night-stand någon enstaka gång kan ha en förlösande effekt. Och under speciella omständigheter kan kanske även "dåligt" sex slå sönder dåliga mönster och öppna ögonen för något nytt, eller bara få en att komma över lika "dålig" relation...

Verkligheten ÄR mångfacetterad och full av spruckna livshållningar och illusoriska ståndpunkter som ändras, förskjuts, modelleras om för att finna nya, för en själv, livsdugliga former.

En minst lika provocerande tanke är denna: I kärlek är bara det fysiska av värde.

Ändå, inget nytt under solen; Buffon, en av upplysningsmännen, uttryckte den redan cirka 1750 till Madame de Pompadour, som verkade road av tanken. På franska låter det ju också riktigt vackert, "En amour le physique seul est bon".

Den förklarar också mycket av passionen, som ju väldigt starkt förlitar sig på det fysiska, lever av det fysiska. Köttets lust.

Ändå är den en oroande tanke - av många anledningar - och lär så förbli, ett tvisteämne i den eviga dualismen mellan kropp och själ.

Men hudkontakt är inte bara den intima varianten, en kram kan lysa upp nästan vilken dag som helst.

Sedan kanske man blir bitter om man är utan en längre tid. Jag tror det är en aspekt av utebliven hudkontakt i vuxenlivet. Jag kommer ihåg när jag var ensam en tid och samtidigt var hundvakt till en fin liten hundflicka, Chilli, en svart flatcoated retriever. Då gick det upp för mig att det inte är någon floskel att hunden är människans bäste vän. Jag förstod att läkare ofta rekommenderar ensamma människor att skaffa hund.

En kvinna hade gjort mig illa strax innan, varför jag var i extra behov av tröst och värme. Och det räckte faktiskt med den trofasthet och innerlighet Chilli kunde visa med sin blick och varma päls i några månader för att jag skulle mjukna en hel del... och det där styva i nacken släppa.

Okej, det är inte samma sak som att få en kram av sin dotter eller son.

Men det är inte så dumt att krama en hund heller.

Av Hans Leeb-Lundberg 01 feb 2001 14:41