Likt slocknande stjärnor

I dag var ingen bra dag. Jag vaknade trött på morgonen och upptäckte att ett regn hängde i luften som ett oundvikligt gräl. Man vill inte att det ska bryta ut, men man vet att det är omöjligt att hindra. Några timmar senare regnade det för fullt och jag hade tagit min tillflykt från vindens isande grepp och regnets kyla under plexiglastaket på busstationen. Trots alla anslagstavlor, gråa betongmurar och taket undkom jag inte riktigt blåsten.

Allt var skitigt, smutsigt och skräpigt. Detta blandat med dimma, regn och fuktig kyla gjorde att allt under dagen bara kändes helt hopplöst. En gråtande pojke försökte slita sig från sin skällande moders grepp.

Trötta människor, ensamma människor, nedstämda människor, arga människor. Alla verkade de ha samlats här idag för att vänta på en buss, eller kanske på bättre tider.

Plötsligt kom mannen sakta lunkande - alkisen, fyllegubben. Det som förvånade mig var att han hade en fraktjacka på sig, en sån där mörkblå av polyester med marinblått mudd på kragen. Jag la märke till honom just eftersom de jackorna är svindyra och svåra få tag på. Två jackor blev stulna på restaurangen jag jobbade på för länge sedan, bara några veckor efter öppningen av den.

Han närmade sig och jag försökte titta på något annat, men jag kunde inte låta bli att observera honom i smyg. Jag ville se vad han gjorde, hur han såg ut, och mina ögon drogs likt magneter åt hans håll - säkert lika diskret som en tonåring som just har spanat in sin första kärlek.

Mannen var nog omkring 50 år gammal och haltade lite. Skägget var brunt och buskigt, precis som hans två bomullstussar till ögonbryn. Under dem såg jag hans ögonhålor varav den högra var större än den vänstra. De fick mig att tänka på undernärda barn från Afrika. Mustaschen var gulfärgad och säkert av rökning. Mannens händer darrade något och de var smutsiga, som om han hade grävt i en blöt rabatt och sedan låtit jorden torka i solen. Hans hår var grått och stripigt. Vinden låg på mot mig och jag kände lukten av honom redan på långt håll - lukten av alkohol, cigarettrök, svett och kanske urin. Kläderna han bar var slitna och det var några revor i hans svarta byxor.

Han såg upp mot mig och våra blickar möttes för en sekund. Jag såg två slocknade stjärnor som kanske hade brunnit intensivt för länge sedan. Något hade kvävt deras livsglöd, och det enda som nu verkade finnas kvar, var speglingen av mig i duggregnet.

Mannen gick fram till en soptunna några meter från mig och tittade ner i den. Han petade lite i skräpet med en krokig pinne han hade i högerhanden, och plockade sedan upp en aluminiumburk som han försiktigt la ner i ICA-plastpåsen han bar i sin andra hand.

Jag fick nästan kväljningar av hans lukt och jag höll andan när han så sakta närmade sig papperskorgen nära mig. Precis när han skulle passera mig vände han sin blick mot mina händer. Han la nog märke till min vindsäkra cigarettändare som jag sitter och snurrar i min hand. Jag måste alltid sysselsätta mina händer med något och tändaren var ett gott minne från en resa jag gjorde i våras.

Han vände sig helt mot mig och våra blickar möts för andra gången. Det känns som om han ser rakt in i min hjärna och letar efter någonting. Så spärrar han upp sina ögon helt, drar upp ena mungipan och ler som Sylvester Stallone alltid gör i sina filmer. Han sluddrar med en bullrig stämma:

- Öh, du grabben. Haru en cigg till mig?

Jag blir helt ställd. Han talar med mig. Han frågar mig något. Om jag har en cigg - jag som inte röker. I min hjärna rusar personal snabbt runt och drar i de lådor som ska innehålla mina språkkunskaper. Personalen pusslar frenetiskt ihop ett svar på frågan han ställer och skickar genast ut det genom min mun:

- Nej, jag har inte det. Förlåt.

Glöden i hans ögon slocknar och jag får en klump i halsen. Mina ögon värker när jag försöker hålla tillbaka en brännande tår eller två.

Jag kvävde just den tillfälliga glöd som hade synts i hans ögon. Först tände jag ett litet ljus, ett hopp, för att sekunden därpå blåsa ut det. Det var så enkelt att få honom att skina upp, jag behövde inte ens göra något. Det vara bara för lätt att slå undan benen på honom - för det var så det kändes, som om jag lika gärna hade kunna sparka honom hårt.

Jag kände mig dum. Jag ville springa efter honom, ta honom till kiosken och köpa honom en hel limpa cigaretter. Bjuda hem honom på en kopp kaffe i värmen av min lägenhet och käka lite. Herre Gud, vad livet ska vara orättvist! Och inte kändes det bättre för att jag la till "förlåt", patetiskt lät det.

Nästa gång jag är här vid busstationen och han kanske dyker upp, så tänker jag hälsa på honom, kanske ge honom en Selma eller kanske min tändare om jag har den med mig. Bara tala med honom en stund. Det skulle kännas bra, att få glädja honom lite. Att återigen kanske kunna få tända glöden i hans ögon och att hålla den - och honom vid liv.

Av Sean Wiklund 31 jan 2001 12:06