Jag vill bli knarkare i Amsterdam

Om jag inte får en betjänt vill jag bli knarkare i Amsterdam!!!

Just det skrek jag till min man en eftermiddag, medan tårar och snor rann över mitt uppsvullna ansikte. Hade jag fått en depression, eller kanske en för tidig 30-årskris?

Det skulle kunna ha varit amningen också, ja, en amningspsykos som förorsakade denna plötsliga och otroliga klarsyn som kommit som en blixt från en klar himmel. Min makes högerarm hade blivit gipsad på grund av en urledvridning, som det så vackert heter enligt Husläkarens ABC.

Eller var detta den utlösande faktorn månne? Jag hade börjat studera igen fyra dagar innan maken ramlade baklänges och lyckades vränga armbågen i 90 graders vinkel framåt. Det kanske bidrog till psykosen - studierna alltså - om det nu är en psykos.

Enligt Husläkarens ABC kan man inte själv veta om man har drabbats och följaktligen inte söka hjälp. Det stämde på mig för jag visste ju inte om det var en psykos och inte tänkte jag gå till doktorn heller.

Det enda jag begärde var en betjänt. En endaste liten betjänt som kunde hjälpa mig med det där allra enklaste som folk gör i sina hem; diska, laga mat, tvätta, stryka och lägga in i skåpen, damma och sköta krukväxterna, gå och handla, gå till posten och betala räkningar, piska mattor, tvätta golv, dammsuga och plocka undan efter mig och barnen och kanske skura toaletter och tvätta fönster någon gång ibland.

Min betjänt skulle också gilla att gå ut med hunden på morgnarna, tömma kattlådan och mata kaninen, men det kunde han förstås göra i förbifarten när han ändå var i köket och stökade med maten och disken.

Jag insåg plötsligt att det var ett fruktansvärt högt pris att betala för att inte bli illa ansedd av övriga samhällsmedborgare: grannar, spårvagnschaufförer, affärsbiträden, skolkamrater, bibliotekarier, läkare, daghemspersonal, kusiner, veterinärer, svärföräldrar, fastighetsskötare, bekanta och deras bekanta, arbetskamrater, vanliga vänner, syskon och lärare och alla andra som jag träffar på ibland.

De ställer krav på mig och mitt uppförande. De förväntar sig att jag ska göra och säga vissa saker och att jag skall låta bli andra. De tycker helt enkelt att jag ska vara en anpassad samhällsmedborgare för att få vara med. Annars får jag inte ta del av deras fina försäkringssystem och det avancerade skattesystemet och de goda frukter man kan skörda däri, om man sköter sina kort rätt.

Jag vill inte vara med! Det är ett alldeles för högt pris och dessutom tror jag inte på det här samhällssystemet. Jag tror faktiskt inte på den här ekonomin. Jag tror inte på den djurhållningen den kräver. Inte heller på de arbetsförhållanden som råder och på den utbildning vi får.

Jag tror inte på Freud och hans psykoanalys och inte heller på allas vårt BUP. Jag tror inte på kuratorer och jämlikhet. Jag tror inte på postens monopol och inte på börsen heller. Jag tror absolut inte på militärt försvar och rösträtt. Jag hatar Hyresgästföreningen och känner ett svagt illamående när jag hör ordet "styrelsemöte". Jag är rädd för sekter och tonårsgäng. Jag känner mig prostituerad när min lön kommer och jag skulle aldrig kunna arbeta på kontor. Jag tycker det är motbjudande med stora företag och jag hatar domstolar och hela rättsväsendet. Jag gråter när jag skall sätta upp gardiner och får ångest av korv. Jag tror inte på nationsgränser eller på charterresor och jag kan inte finna en enda orsak till varför vi skulle lämna vår planet med raketer. Jag passar inte in här och jag vill faktiskt inte vara med.

Jag tror på Gud och på Husläkarens ABC men det kommer jag inte långt med i här i livet.

Av Malin Widerlöv 31 jan 2001 10:01