Vad är charm?

Kanske beror det på att det finns ett så stort mått av personligt tycke och smak i charm.

Ändå tycker sig de flesta uppfatta ett litet barns oreflekterade naturlighet som charmigt; det har till exempel ännu inte lagt bort sitt naturliga minspel för att härma och efterlikna andra, utan visar fortfarande i sina lekar och sitt liv ett oskuldsfullt självupptaget behag. Socialiseringen har inte börjat - och det tycker vi om, hos barn.

När vi växer upp blir det besvärligare. Charmen är visserligen fortfarande eftersträvansvärd - men det kommer så mycket emellan. Dels börjar vi bli uppmärksamma på hur andra uppfattar oss; dels letar vi förebilder och försöker efterlikna dem som vi tycker värda det, och då tar vi ofta efter sånt som egentligen inte passar vår personlighet eller vårt minspel och sätt att vara. Den krokiga sökarvägen efter att lära känna oss själva - som vi enligt Goethe ändå aldrig gör - för oss helt enkelt på villospår.

Och plötsligt är den charm alla hade som barn borta. Några lyckas efter hårt jobb återfinna den. Andra lyckas behålla den genom att kryssa så försiktigt mellan felskären att ett visst naturligt behag blir kvar. Ändå är till och med för dem charmen inget statiskt, utan beroende av själens olika dagrar och ljusförhållanden.

För de flesta blir livets påfrestningar och omständigheter så tuffa att den nöts ner till nästan ingenting; bara ytterst sparsamt glimtar deras ursprungliga charm fram.


Vad är då charm?

Kanske är det lättast att säga vad den inte är. Den är inte förkonstling eller tillgjordhet. Men det är ju inte ren och skär naturlighet heller; att vara sig själv till hundra procent är ingen garanti för att man har charm. Snarare ligger charmen i att man har lyckats övervinna både självupptagenhet och försagdhet och lagt sig nånstans mitt emellan.

Att det har med ens yttre uppenbarelse att göra är klart. Och att det är i mötet med den andre som den kommer till uttryck - det är svårt att tänka sig någon vara charmig mot sig själv! Men det klart, för sig själv kan vi kanske lite till mans vara charmiga...

Om vi säger att det har med åtbörder, gester, minspel och tonfall att göra så närmar vi oss nog i alla fall charmens väsen. Den är inte osynlig och har ändå en obestämd flytande gestalt. Och här kan vi se att det inte har med utseende att göra - eller det finns i varje fall inte något större samband. Vi fängslas sällan eller aldrig av ett vackert ansikte om det inte samtidigt har charm. Däremot ökas det tilldragande hos människan med charm - en gammal kan verka ung, en ful vacker och den alldaglige intressant och kanske till och med eggande.

Kinesen Li Liweng 1611- 79 skriver i boken Kinesisk visdom: "En kvinna som bara har tredje gradens skönhet är lika fascinerande som en annan med bättre utseende, bara hon har charm. Ställ två kvinnor bredvid varandra varav den ena har tredjegradsutseende, men äger charm, medan den andra ser bättre ut, men inte har charm. Eller försök med en kvinna som ser någorlunda bra ut, men inte har charm, och en annan som har charm, men inte ser bra ut, och ställ dem tillsammans och låt folk byta några ord med var och en av dem. Männen kommer att bli kära i den som bara har charm, men inte i den som bara ser bra ut, vilket bevisar att charm kan ersätta total brist på skönhet. Det finns kvinnor och män som på det hela taget ser helt vanliga ut men som ändå kan förtrolla det andra könet."

Visst har han rätt. Objektiv skönhet har sällan med charm att göra, det känner vi nog lite till mans.

Charles de Montesquieu 1689-1755, en av upplysningsmännen, uttrycker något liknande i en aforistiskt elegant stil: "En kvinna kan knappast vara skön på mer än ett sätt, men hon kan vara förtjusande på tusen."

Kan charm läras ut? Eller man återfinna den charm man förlorade någon gång i tidernas begynnelse...?

Eftersom vi har mer charm när vi mår bra psykiskt borde det finnas visst uttrymme att utveckla charm genom att växa mentalt. Men då kommer vi in på frågor som handlar om livet i stort och våra personliga själsförmögenheter, och det för långt från dagens ämne. Rent allmänt kan man nog ändå säga att ju mindre vi fjärmar oss från våra naturliga minspel och uttryckssätt, desto mer charm utvecklar vi.

Att charm skulle kunna läras ut betvivlar jag starkt. Visserligen finns det charmkurser i olika sammanhang, främst företagsekonomiska - japanerna verkar vara ganska upptagna av detta - men då handlar det mer om business och PR, bocka och buga, än charm i den djupare personliga mening jag tänker på. Att det är så svårt att lära ut tror jag beror på att det är så individuellt detta med charm.

Det är till exempel väldigt svårt att ta över någon annans charmiga manér utan att man själv förlorar nåt på det. Möjligen kan det verka nån kort tid så länge man har förebilden för ögonen, men så fort den är borta så rasar korthuset... och man blir plötsligt bara tillgjord och konstlad.

Lätt är det inte - men eftersträvansvärd lär charmen förbli.

Av Hans Leeb-Lundberg 25 jan 2001 15:16