Välkommen till generation osäker

Med fast anställning tyckte han att han kunde börja påverka sitt liv. Det vill säga, han visste att han kunde bo kvar i sin stad och inte skulle tvingas flytta på grund av jobb. Han kunde ta lån och han kunde lättare få lägenhet eftersom även hyresvärdar hellre väljer hyresgäster med säker inkomst framför en sån där "kringflackande typ". Vem vet när de inte längre har pengar till hyran?

Den här killen fick sin biljett till samhället för tio år sen. Han tyckte synd om mig som var en av "de där". De där som tillhör "Den projektanställda generationen". Just när han sa det tyckte jag också plösligt väldigt synd om mig själv. Det gör man lätt när någon tittar på en med en blick som säger "herregud, hur ska det gå för dig och hela din generation?"

Men jag försvarade min situation med att det faktiskt finns fördelar med att fler och fler blir projektanställda. Det gör ju att folk flyttar på sig och inte sitter på samma stol i trettio år, med försvunnen entusiasm, bara för att det är tryggt.

Men nej, hans medlidsamma blick var kvar och han skakade lätt uppgivet på huvudet. Själv sa jag inte så mycket mer. För jag kom inte på fler fördelar.

Visst, man kan väl se det som fördelar att vara obunden, att inte mögla bort i en korridor, att träffa många nya människor, att det blir en omväxlande tillvaro, att man lär sig mycket olika saker, att man känner sig flexibel och att man slipper ha samma arbetskamrater år ut och år in, för det vore ju för tråkigt. Och så är det ju så härligt bohemiskt liksom att vara totalt oplanerad och inte veta var man jobbar eller bor nästa månad...?

Nej, jag går bara inte på det. I slutändan måste jag hålla med min arbetskompis. För väg fördelarna emot att veta att man får vara kvar hur länge man vill, att känna sig trygg och därför göra ett bättre jobb, att hinna lära sig saker ordentligt, att ha sin egen namnskylt på dörren istället för ännu en postit-lapp över namnet för den man vikarierar för, att hinna lära känna sina arbetskamrater så de kan bli bestående vänner och att veta att det alltid är den trygga, pålitliga halvvissna salladen i lunchmatsalen.

Och när det blir tråkigt är det man själv, och inget datum på kontraktet, som bestämmer sig för att sluta. Frågan är om inte det egentligen är det allra bästa med fast anställning. Just när jobbet börjar bli tråkigt. Det blir så mycket roligare att gå in till chefen och lagom nonchalant säga att jobbet suger och att man drar vidare.

Till en projektanställning.

Av Kicki Möller 19 jan 2001 12:31