Mota Maritas mediemaktlystnad

Då det svenska monopolmediesamhället bröts ned i slutet av 1980- och början av 1990-talet skedde det inte genom politiska beslut - utan tack vare den nya teknikutvecklingen. Satellit, kabel och video blev monoplstrukturernas dödgrävare. De flesta politiker ställdes inför fullbordat faktum.

Mediereformerna vid den här tiden - skapandet av TV 4, privat lokalradio, närradio och mycket annat - var följder av en snabb teknisk utveckling. Förvisso fanns det politiker och partier som sprattlade emot. Men majoriteten insåg att t.ex. förbud mot parabolantenner och kulturpolitiskt grundade importlicenser för videokassetter luktade alltför mycket Sovjetunionen för att kunna accepteras av den svenska allmänheten.

Så kom de svenska mediemonopolens fall ungefär samtidigt som Berlinmurens fall. En tillfällighet eller inte, det kan man spekulera om. Den idag relevanta frågan är om vi lärt något för framtiden när Internet och andra medietekniker tar sats och gör de gamla produktions- och distributionsformerna mindre intressanta.

Mitt svar är nej. Förra kommunikationsministern Ines Uusmans herostratiskt berömda yttrande att internet är "en snabbt övergående fluga" må stå som ett minnesmärke över en kapital felbedömning. Det grundade sig förmodligen både på bristande insikter om teknikutvecklingen men också på en önskan att den okontrollerbara internetutvecklingen skulle hejdas och regleras.

Dagens mediesituation kan jämföras med boktryckarkonstens introduktion och genombrott. Distribution av nyheter, åsikter och annonser genom papper och tidningsbud, genom tillståndspliktiga radio- och TV-sändare håller på att ersättas eller kompletteras av smidig snabb och gränsöverskridande IT-teknik. Men den är också medieöverskridande. Uppdelningen i radio, TV, video och tidningar har blivit flytande.

Nu står vi inför ett antal viktiga mediebeslut de närmaste åren. Kanske mest spektakulärt, men i sak inte viktigast, är Sveriges Radios och Sveriges Televisions nya avtal med staten. Debatten om detta kommer säkert att engagera många mediedebattörer och förmodligen faktiskt också människor utanför denna krets.

Men viktigast blir de beslut, eller avsaknad av beslut, som kommer att fattas om den nya tekniken. Problemen är både politiska och tekniska och kommer att ha en avgörande betydelse för Sveriges förmåga att hävda sig som IT-nation men också för graden av öppenhet i vårt samhälle.

Det som oroar när det gäller de kommande mediebesluten är vetskapen om att de kommer att fattas och förberedas av framför allt två personer: på tekniksidan av näringsminister Björn Rosengren och på kultur- och mediepolitikområdet av kulturminister Marita Ulvskog.

Härmed är alla förutsättningar uppfyllda för att det skall gå snett. Storslagna visioner utan kontakt med verkligheten på tekniksidan kommer att paras med tjurigt monopoltänkande. Vad som nu behövs är följande:

1 En IT-policy som garanterar att den nya tekniken får utvecklas på sina egna villkor och inte hindras, begränsas eller straffbeskattas.

2 En reformering av Sveriges Television som gör att företaget ägnar sig åt det som är public serviceverksamhetens grund och lämnar resten åt kommersiella kanaler.

3 En återgång till de villkor för kommersiella radiostationer som gällde när dessa kom till. D.v.s. inga skönhetstävlingar utan auktionsförfarande för sändningstillstånden också i framtiden.

4 Marita Ulvskogs tänkta massmediekoncentrationslag till det runda arkivet, alltså papperskorgen.

Vi kan se fram emot ett spännande mediepolitiskt 2001. Radioutgivarföreningen har varslat om en omfattande kampanj under våren mot Marita Ulvskogs förslag att kommersiella lokalradiotillstånd i fortsättningen skall ges av myndigheter som skall grunda sina beslut på kultur- och mediepolitiska tyckanden. Här öppnas för ett gediget godtycke och säkert som amen i kyrkan kommer partipolitiska hänsyn att tas. Förlorarna blir radiolyssnarna.

Radioutgivarföreningens förra kampanj, "Rör inte min radio", stoppade tillfälligt Ulvskogs försök att ställa den fria radion under samhällelig kontroll. Det är att hoppas att vårens kampanj drivs med sådan kraft att hoten mot den frihet som finns på lokalradioområdet stoppas.

Det finns också en annan fråga som kommer upp till avgörande under 2001. Det gäller införandet av en lag mot massmediekoncentration.

Få hade väl trott att det förslag till lagstiftning som lades fram av Massmediekoncentrationsutredningen 1999 skulle bli föremål för lagstiftning. Utredningen var starkt splittrad, remisskritiken hård och motståndet hos de som berörs kompakt. Ändå har aviserats att en proposition till riksdagen skall komma i år.

Förslaget, som skulle ge samhället via domstolsväsendet rätt att gripa in och reglera den svenska medievärlden, är ett utmärkt exempel på Marita Ulvskogs mediemaktlystnad. Men också på hennes bristande politiska förstånd.

En lag mot massmediekoncentration kommer att möts med hårt motstånd. Att berörda företag och i stort sett hela medievärlden är emot är inte så konstigt. Men det finns också ett starkt politiskt motstånd. I Massmediekoncentrationsutredningen reserverade sig folkpartiet, kristdemokraterna och moderata samlingspartiet mot förslaget.

Det innebär att partier som representerar mer än en tredjedel av riksdagens röster är emot förslaget. Eftersom den tänkta massmediekoncentrationslagstiftningen innebär grundlagsändringar kan en minoritet i riksdagen om minst en tredjedel föra förslaget till beslutande folkomröstning. Jag understryker kan, eftersom denna rätt är ovillkorlig om den nämnda minoriteten uppnås.

Regeringsformen stadgar att en sådan folkomröstning skall äga rum på samma dag som val hålls till riksdagen. Det innebär att folkomröstningen om Marita Ulvskogs mediekoncentrationslag skall äga rum på valdagen 2002, alltså nästa år.

Här ser vi framför oss årets två stora mediepolitiska strider. En för att rädda den fria lokalradions självständighet, en för att stoppa en medielagstiftning som syftar till att komma åt framgångsrika och välskötta mediekoncerner.

Båda förslagen måste stoppas. Om regeringen vill ta en fight med de som lyssnar på de fria lokalradiostationerna - det handlar inte minst om unga människor - så må den göra det. Om man vill driva en fråga om mediestrukturen i Sverige till folkomröstning, så må det vara hänt.

Det ligger i medias intresse att bjuda bestämt motstånd mot strävandena att öka det statliga inflytandet över medieutvecklingen. Ett antal utredningsprojekt finns idag som har det gemensamt att de var för sig syftar till att låta utvecklingen styras av politiska hänsynstaganden och inte av konsumenterna och teknikutvecklingen.

Radioutgivarföreningens kampanj för fortsatt fri radio bör snabbt få efterföljare. IT-branschen har hittills varit alltför upptagen av snabba pengar och frifräsiga kortsiktiga projekt. En framtidsinriktad strategi från branschen har lyst med sin frånvaro.

Det kan visa sig vara ödesdigert. Branschens framtid avgörs inte bara på börsen utan också genom politiska beslut. Tankeverksamhet om detta vore inte fel från IT-aktörernas sida.

Bakom begränsningsförslagen ligger en mediemaktlystnad hos framför allt Marita Ulvskog. Hon må vara missnöjd med dagens medieverklighet utifrån sina utgångspunkter. Men hon skall vara medveten om att hennes förslag kommer att möta hårt motstånd. De möjligheter som bl.a. grundlagarna ger för att stoppa hennes förslag kommer att utnyttjas. Förberedelser för detta pågår just nu.

Så, mota Maritas mediemaktlystnad.

Av Anders Björck 15 jan 2001 11:54