Nattbussen

Huvudet ligger i hans händer, som i sin tur vilar på ett bord framför honom. Bordet är nästan täckt av kaffefläckar, klotter och lite brödsmulor går också att finna.

Men det bryr inte vår hjälte sig om. Han sover redan, om än så lätt. Snarkningarna stör ingen, eftersom han är alldeles ensam. Inte en själ blott han själv står att finna en lördagsnatt som denna, åtminstone inte i detta kala väntrum.

Av instinkt vaknar vår hjälte till precis fem minuter innan sista bussen hem avgår. Snabbt reser han på sig, gäspar stort och sätter av mot hållplatsen. Sömnigt ser han fram emot en tyst och lugn hemfärd. Om han bara visste vad ödet hade planerat för honom.

"Vad skönt, bussen är nästintill tom. Det här kommer bli en skön tupplur", tänker vår hjälte när han slår sig ned på sätet precis bakom den bakre dörren, den helt självklart
sämst lämpade platsen för en sömnig resenär.

Men vår hjälte är alltför trött för att ens märka det. Sakta lägger han armarna i kors, sluter ögonen och lutar sig bakåt. Motorn börjar surra, hela bussen börjar vibrera lagom behagligt, och vår hjälte dras in i de ljuva drömmarnas värld.

Fjärran ifrån hörs en massa fötter som springer, samt gälla skrik som är skrämmande likt: "Kubba förihelvete! Vi missar ju bussen!"

Olyckligtvis väljer vår hjälte att ignorera detta. Ack ve.

"Öh, ring Danne rå! Han skulle ta med sig folkölen ju! Shit asså, var i helvete är han?! Bussen går ju typ nu, öh, stoppa bussen föfan! Shit!"

En närapå mansröst tillhörandes ett par jeans, en skinnjacka och en smutsig keps dånar genom hela bussen. Vår hjälte vaknar med ett ryck.

"Aa, väntarå! Jag ringer han nu asså, käften då! KAJSA! Hjälp mig! Din telefon é ju helt paj ju! Men kom hit å hjälp mig rå!"

Ett par skyhöga gympaskor, en på tok för stor dunjacka samt åtta lager smink svarar med ett gällt skrik. Vår hjälte sätter sig yrvaket upp. En tanke far genom hans huvud: "Åh, nej..."

Strax verkar bussen invaderad av sisådär en tre, fyra miljoner halvfulla ungdomar i olika åldrar. Den ena så lik den andra att man bara kan se åldersskillnaden på kroppslängden. Nästan alla har en ciderburk i ena handen och en mobiltelefon i den andra. Alla pratar med alla. Ingen lyssnar på någon. Kaos råder.

"KAJSA! Lämna mig inte här! Vareru?! Men vafan!"

Kajsa tycks vara med tre killar i mitten av bussen, och hennes kompis beger sig dit. Vår hjälte följer Kajsas kompis med blicken, och märker till sin förskräckelse att han känner igen denna "Kajsa"! De har gemensamma vänner, och har en gång för längesedan hälsat på varann. Mycket längesedan. Desperat försöker han titta åt ett annat håll, men det är redan för sent. Kajsa är redan på väg mot honom.

"ÅKES KOMPIS! Fan va kul asså! Du vet, jag har aldrig varit så här full asså, aldrig! Jag har fan inte druckit på ett halvår innan ikväll, och igår. Och i torsdags också, men inte alls innan! Fan vad mycket jag har druckit! Jag är så jävla full asså."

Vår nyktra hjälte bestämmer sig för att roa sig på hennes bekostnad, då han varken kan säga något tillbaka eller ens att få henne att förstå att han pratar. Han bestämmer sig för att irritera henne genom att stirra henne i ögonen men byta fokuseringspunkt mellan dem så snabbt han kan.

"Den jävla festen ja var på asså... du vet den va bara så jävla, så jävla... typ... va fan ere merej?"

Kajsa märker att något är fel, vilket vår hjälte utnyttjar.

"Vadå med mig?"
"Dina ögon ba... rör sig typ... shit asså, va läbbigt!"
"Vad menar du?"
"STINA! Kom å kolla föfan! Han tittar typ skitfort! Kollarå!"

Kajsa ropar på sin kompis. Vår hjälte slutar att röra ögonen.

"Varrå?! Skrik inte så jävla mycket!"
"JAG SKRIKER FAN INTE!"
"Va ere om rå?"
"Hans ögon ba... rör sig... kolla! Kollarå!"
"Och?! Fanrå Kajsa, skrik inte skit hela tiden!"
"JAG SKRIKER JU FÖRFAN INTE!"
"Äh... shit!"

Kajsas kompis går sin väg. Vår hjälte ler oförstående, och känner skadeglädjens lycka värma inombords. Kajsa själv går och sätter sig bredvid någon kille längre fram, och vår hjälte pustar ut. Men bara för en stund.

"Öh, vi ska av här! Kområ! Men NU vafan!"

En kraftigt blonderad kille med ett örhänge släpar sig fram till dörren framför vår hjälte. I väntan på alla andra - som inte gör något synligt försök att följa efter honom - slår han sig ned bredvid vår hjälte.

"Öh, vet du var Tom bor? De é ju fest där va, men han svarar inte när jag ringer asså! Vafan, ja måste ha mer dricka fattaru? Ja e fan knappt fu..!"

Den blonderade killen somnar mitt i en mening och tappar sin tomma ölburk på golvet. Direkt börjar han snarka som ett sågverk, samt dregla lite på sätet. Vår hjälte skakar liv i honom.

"Men kom nu! Nu! Nu! Shit!"

Utan att ens ha märkt att han befunnit sig i ett komaliknande tillstånd, reser den blonda killen sig upp och går piggt tillbaka till sina kompisar. Vår hjälte hoppas åter på en lugn minut. Förgäves.

"ÖH, ÅKE HAR SÄKERT FEST! JAG VET EN SOM KÄNNER HONOM!"

När Kajsas röst ljuder genom hela bussen blir vår hjälte lite orolig.

"KOM NU STINA! VI SKA AV HÄR! SKYNDA DIG RÅ!"
"Kajsa! Vart skaru?"
"KOMRÅ! NU!"
"Skrik inte för i helvete Kajsa!"
"SKIT I RE DÅ!"

Kajsa glömde blixtsnabbt bort Åke, och bestämde sig för att ensam kliva av bussen med tre killar istället.

Vår hjälte - ädel som han är - blir självklart lite orolig för Kajsas hälsa, men lugnar snabbt ned sig. Alla hennes kompisar hörde det manande ropet av att stiga av, och vips blev bussen lika tom som den en gång var full. Tänk vad fort en idé kan rota sig i någons sinne.

Vår hjälte, som nästan hade börjat vänja sig vid djungeln av berusade tonåringar, kliar sig i ögonen. Hade allt varit en dröm? Hade han faktiskt lyckats somna?

Skramlet från tre tomburkar som rullar ikapp på golvet och en kvarglömd pipande mobiltelefon tyder dock på det motsatta. Ärlig och godhjärtad, som vår hjälte naturligtvis är, slänger han burkarna i papperskorgen och lämnar telefonen till chauffören. Till svars får han att leende, och ett suckande:

"Det enda ungdomar tänker på nuförtiden är visst bara nöje."

Vår hjälte väljer att inte svara på det, utan ger istället ett leende tillbaka innan han kliver av bussen. Ensam i den svarta natten vandrar så till sist vår hjälte hemåt. Varken skuggorna vid vägkanten eller vindens tjut i träden skrämmer honom. Hjältar räds inget.

Vår hjälte vet det.

Fotnot: Namnen "Kajsa", "Åke", "Stina" är helt fiktiva. Nästan.

Av Emil Jonason 13 jan 2001 19:16