Vasaparken

Outtömlig och orubblig står den fast, utsöndrande en frisk doft av glömska. Man minns ej längre storstadens trafik och stress, ej heller den dunkande, gråa underjorden i vilken man varje dag spenderar alltför mycket dyrbar tid.

Glömskan fyller dig till bristningsgränsen och dina ögonlock faller tungt likt ett par svarta ridåer. Ditt främsta sinne försvinner in i mörker, men det gör inget. Du kan öppna dem åter när du vill, men jag tvivlar på att du gör det frivilligt.

Det ögonblick då allt står stilla och civilisationen försvinner bort i ett töcken kan inte beskrivas i ord. Dock är det ej svårt att finna.

En trädkrona passerar över mitt huvud och gömmer den ännu varma höstsolen i sina löv och grenar. I skugga går jag in i Vasaparken, och tar av åt vänster på en liten asfaltstig.

Den svarta, platta ormen slingrar sig brant uppför en kulle, och här och var har trädrötter trängt igenom vägen som ett bevis på naturens kraft och hat mot civilisationens genvägar.

På toppen finns några bänkar, där ett par original sitter och diskuterar med varsin flaska i handen. Deras blickar talar tydligt. Det här är deras lilla hörna, och varje passerande granskas noggrant.

Utan att stanna går jag vidare. Ett stenkast framåt ligger lekplatsen, precis i mitten av parken. Ett sorl av gälla och könlösa röster stiger upp från gungorna, rutschkanan och bandymålen då jag närmar mig. I mitten av djungeln av alla neongröna västar reser sig ett fyrtorn i form av tre dagisfröknar. Rygg mot rygg spejar de åt olika håll på barnen som ständigt är i rörelse.

En liten färgbomb fångas in. Han var på väg mot en grävskopa och några arbetare i färd med att bygga en liten bod. Trots skrik och gråt släpas den lilla motvilligt tillbaka till sina kompisar.

Då jag lämnar lekparken bakom mig, uppenbarar sig ett stort fält framför mig. En perfekt plats att spela fotboll eller brännboll på. Men jag blir konfunderad då ingen utnyttjar den stora ytan; istället tycks alla försöka undvika den så gott det går. De som är i närheten befinner sig istället runt omkring, bland de omringande träden. Egendomligt.

Som en skarp gräns mellan två världar står de fasta längs parkens utkanter. Åter igen märker jag att naturen inte viker sig för civilisationen, då jag ständigt får akta mig från att få en kastanj i huvudet. Det känns som om träden anfaller oss med flit, då nästan alla kastanjer ligger på gångstigen. Misstänksam tittar jag upp på de tysta och mäktiga giganterna.

Dygnet runt patrullerar de den svarta, stelnade sörjan på vilket deras största hot ständigt går. De förstår nog inte att vi behöver deras trygghet för att överleva. Vi behöver deras lugn. I tystnad är de respekterade av oss till det yttersta.

Det blir en promenad längs kanten av parken. Här finns knappt några barn, de enda jag ser är redan på väg till lekplatsen. Vid flera bänkar sitter pensionärer idylliskt i lugn och ro, och matar några duvor med brödbitar.

På toppen av min halvmåneformade resa finns rader med bänkar, som på en teater. Men framför dessa, där scenen borde finnas, är det tomt. Visserligen skulle en plats dit publiken skulle rikta sina blickar kännas alltför "Folkets Park"-aktigt, där ytterligare ett dansbandsnamn med för många z i uppträder varje lördag 19.30. Hemska tanke.

Mitt i det gröna, mellan några träd, ser jag en liten njurformad betongbassäng. Den kan lika mycket vara en fågeldamm som en gammal skridskobana. Utan varken småbarn eller duvor, ser den för tillfället övergiven och bortglömd ut. Hur som helst är den rätt så fylld med kastanjer, trots att det inte finns några grenar som direkt hänger ovanför den. Underligt, eller hur?

Nu löper vägen tillbaka till den plats där jag påbörjade min resa. Längs med några bostadshus går jag förbi lekparken igen, den här gången på andra sidan. En liten pojke står nu och diskuterar grävskopor med arbetarna som tagit en fikapaus. Han visar de stora blå arbetsrockarna hur man ska gräva på rätt sätt, och alla lyssnar intensivt på honom.

I mitt långa vänstervarv runt parken går jag upp för ytterligare en kulle i hörnet av parken. Den ligger mitt emot den första höjd jag besteg, men här finns varken bänkar eller ölflaskor. På toppen finns en gammal husgrund, där några tonåringar sitter och röker. En av dem är i färd med att skriva något obscent på en redan fullsprayad vägg, helt i onödan.

Efter ruinen löper vägen längs med ett stup, där botten är en kraftigt trafikerad väg. Utsikten över illaluktande avgaser och smutsiga husväggar är inget spektakulärt direkt. Jag bestämmer mig för att inte stanna här.

På sluttningen av kullen finns en liten inhägnad, som man skulle förvänta sig se på Skansen. Innanför stängslen är det kalt. Inga buskar, gräs eller träd växer, och marken är full av små hål. Då jag kan tänka mig att detta kan vara boplatsen för något växtätande litet djur, syns ingen aktivitet över huvudtaget. Utan att grubbla med på det, rycker jag på axlarna och går därifrån.

Saker förändras. Luften jag andas nu är lite kyligare, solen har krupit ut ur sitt gömställe och uppifrån originalbänkarna hörs nu svängig instrumentalmusik. På samma ställe står jag nu, efter en halvtimmes promenad i Vasaparken.

Mitt mål var min start. Men det är resan jag minns.

Av Emil Jonason 12 jan 2001 10:26