Balkan del 2

Skopje, Makedonien, måndag 5 december.

Efter en utomordentligt god balkansk frukost på "Burek", en flottig pajliknande tingest gjord på luftigt bröd, gav vi oss ut på gatan för att bekanta oss med staden som Alvaro ska spendera de närmaste två månaderna i, och jag besöka då och då.

Siffrorna för invånarantal varierar beroende på vem man frågar. Allt från två-trehundratusen till en miljon har vi hört. Det sunda förnuftet säger att det borde vara någonstans där emellan och intrycket är detsamma. En helt ovetenskaplig snabbsökning på internet med resultatet från två olika källor bekräftar vad vi trott. Runt fem-sexhundratusen.

Samma källa på internet - Länk: faq.macedonia.org - säger att Skopjes historia kan spåras till 400-talet f.kr.

Efter andra världskriget blev staden Republiken Makedoniens huvudstad och 1963 förstördes stora delar av en jordbävning. Så omfattande var förstörelsen att vissa föreslog att man skulle låta någon annan stad ta över huvudstadsfunktionen. Det blev aldrig av.

Idag är Skopje, skriver hemsidan, "en vacker och modern" stad. Att hemsidan är makedonsk och redaktören patriotisk tänker jag inte ens kolla upp, för det har min promenad redan sagt mig.

Staden är vacker och modern, bara om man gillar släta betongytor blandat med glattig öststatarkitektur och internationella hotelljättars omistliga förmåga att överallt uppföra sina komplex mer med omtanke för de kringresande affärsmännens igenkännande, än på en någonstans enhetlig stadsbild.

Kanhända är jag en aning orättvis nu, för jag har faktiskt inte sett allt, och när solen gått ner är intrycket riktigt behagligt. Massor av människor är i rörelse och trafiken är tät. Lika täta, och förmodligen lika farliga, är tyvärr de fogmoln som utgör stadens skydd mot insyn från rymden.

Den första byggnad Edmond visade oss var ironiskt nog den i vilken den statliga körskolan huserar. Jag dristade mig till att fråga om det möjligen var här han fått sin utbildning och ja, läste ni mitt förra brev så förstår ni. Och det var med stolt röst han sade det.

Efter det lämnade han oss att upptäcka resten av staden på egen hand.

Igår kväll frågade jag Edmond om det skulle vara säkert för mig att röra mig ensam i stan om natten. Lika säkert som det är osäkert för dig i Pristina, var hans omedelbara svar. Men sen sansade han sig och sade att det nog bara var 20 gånger osäkrare i Pristina.

Den som förstår det minsta av den enklaste matematik och logik drar snabbt slutsatsen att det alltså är i stort sätt fullständigt säkert även i Pristina, eftersom tjugo gånger nästan noll är väldigt nära noll.

Imorgon förmiddag reser jag dit.

Min gissning är att kontrasterna är stora. Från en stad som man måste säga är ganska västerländsk, om än väldigt fattig, till en stad som under bara en vecka tömdes på i stort sett hela sin befolkning runt trehundratusen, vilken - nästan lika snabbt, men tre månader senare -
återvände till sönderbombade ruiner. Eller gjorde de inte det?

Den som väntar får se.

Av Johan Lundberg 12 jan 2001 14:55