Att reflektera: ett smärtsamt måste

Reflektera måste jag göra dagligen och stundligen i mitt yrke som lärare i Göteborg.

Att komma till skolan varje dag strax innan kl. 8.00 innebär en massa inre stridigheter. Det känns som en kamp som man måste vinna. Jag måste lära ut det svenska språket. Jag måste parera konflikter dagligen som oftast beror på alla dessa språkliga förbistringar.

Att reflektera är som sagt ett måste. Men det är svårt när man ser hur utvecklingen i skolan pekar fullständigt åt fel håll.

Jag arbetar i en skola där 85 är invandrarbarn. 60 av människorna som bor i stadsdelen är socialbidragstagare. Tungt och tufft är mitt arbete definitivt men det finns också många ljusglimtar. Barnen älskar sin skola. Dom kommer förväntansfulla varje dag. Läxorna görs på ett utmärkt sätt. Vi har en väl fungerande dialog i klassen och ett allmänt bra klassklimat.

Situationen är inte ovanlig i Sverige i dag. Många lärare och även andra människor tycker helt säkert likadant. I ett rikt och civilserat samhälle som Sverige skjuter segregationen i höjden och klassklyftorna ökar. Vi går mot ett nytt klassamhälle. Och mitt i stormens öga står vi lärare och undervisar om demokrati och om att alla har ett lika värde. Kvalificerat nonsens!

När eleverna på min skola kommer upp i tonåren förstår dom av förklarliga skäl mer. Deras medvetenhet om sin situation ökar. Dom kan se hemma att det finns en uppgivenhet från föräldrarna. Föräldrar som förstår att dom aldrig kommer att få ta del fullt ut av det svenska samhället. Jag har mött åtskilliga föräldrar som inget hellre vill än att komma ut i yrkesproduktionen och göra rätt för sig.

På utvecklingssamtal har jag ofta fått frågor som: Varför, Christer? Varför kan jag inte få ett arbete? Det måste ju finnas plats även för mig. Jag känner en stor tacksamhet mot landet som hjälpt mig undan förtrycket.

Mitt svar blir då att det finns faktiskt plats för alla människor i yrkesproduktionen. Det skulle dessutom gagna vårt land. Det är ju faktiskt så att det är dyrare nationalekonomiskt att ha människor utanför arbetsmarknaden.

Min fråga till er beslutsfattare i allmänhet och till Sveriges skolminister i synnerhet är: hur skall jag som reflekterande människa och lärare skall hantera den sanning och utveckling jag verkar i? Hur skall jag kunna gå från teori till praktik med kvalitet med den sanning och de verktyg jag har?

Av Christer Jadbro 12 jan 2001 10:45