Feminister måste arbeta tillsammans

Den konstruktiva kvinnokampen bygger på arv från generationer av kvinnor. Den kollektivistiska kvinnokampen från 70-talet kritiseras för att ha bytts ut till den enskilda feministens livsprojekt.

För en tid sedan kritiserades jag och Lars Leijonborg av Linna Johansson Expressen som menade att vi drog ner de feministiska frågorna till sandlådenivå. Kritiken synliggjorde samtidigt det som unga feminister kritiseras för, att feminismen görs till en "egen livsstil" frikopplad från de politiska besluten, vilket stundtals också kan tolkas som ett förakt för den demokratiska processen.

Det feministiska arbetet kräver allianser. Vi måste arbeta tillsammans, lära av varandra, över åldersgränser, kunskapsnivåer. Stötta varandra, hjälpas åt. Hur gör jag för att inte själv bli en del av det jag vill kritisera? Hur kan den feministiska aktivisten arbeta tillsammans med den feministiska teoretikern, politikern? Hur gör vi för att uppnå det jämställda samhälle vi vill ha?

Livet handlar i grunden också om politiska beslut. Är inte politikens ideologi och praktik en viktig del i det feministiska arbetet? Att det privata är politiskt betyder för vänsterpartiet just att det privata ska upp på den politiska agendan, alltså att lägga till en analys till den egna individuella upplevelsen.

Jag tror att Linna Johansson, som jag, vill se ett mer jämställt samhälle. Feminism är ett relativt nytt perspektiv i politiken. Att debattera partiers feminism, i teori och praktik, att balansera dessa två nivåer är inte någon enkel uppgift. Debatten mellan mig och Lars Leijonborg var, åtminstone för vänsterpartiets del, ett sätt att visa på frågans vikt.

Ett tag var vänsterpartiet Sveriges enda feministiska parti. Efter flera års idogt kunskapslyftande arbete och många, långa diskussioner kunde vi till slut erövra titeln. Idag genomsyrar den feministiska analysen hela vänsterpartiets arbete. De kommande åren ska vi lägga ner tid på att fördjupa det den femnistiska analysen i feministiskt otraditionella frågor som finans- och näringspolitik, försvarsfrågor, EU-politik - detta är både spännande och utmanande.

Kvinnors liv är en fråga om mänskliga rättigheter. Mänskliga rättigheter rör livets alla områden. Vänsterpartiet har mutat in många frågor redan, envist lyft in den feministiska debatten i riksdagen och detta har, till min stora glädje, gjort att andra nu följer efter. Jag kan inget annat än välkomna Göran Persson, Lars Leijonborg till den feministiska arenan. Självklart återstår för dem att visa vad de menar, men det är min förhoppning att det kommer finnas frågor att enas kring.

Vänsterns uppgift de kommande åren är att åstadkomma ett rejält vänsteralternativ. Vänstern måste bli en enhet som skiljer sig från högern och detta ska synas både i det feministiska arbetet, alltså i allt från familjepolitik, socialförsäkringar, arbetstid, och i den ekonomiska politiken och försvaret. Det finns en radikalism att ta vara på. Vänstern måste på allvar visa sin identitet med kollektiva lösningar för strukturella problem och samtidigt visa på vad högerns förslag om individuella lösningar innebär. Kvinnors mänskliga rättigheter är en strukturell fråga som måste lösas strukturellt. Det gäller över hela världen.

Till våren anordnar vänsterpartiet och ABF tillsammans ett större feministiskt seminarium på temat klass och kön. Fram tills nästa val arbetar vi med en medlemsvärvningskampanj riktad till kvinnor. Inom kampanjen kommer det att ske åtskilliga aktiviteter på feministiska teman. Kvinnor behövs i politiken om det på allvar ska ske förändringar. Vänsterpartiets väljare är till stor del kvinnor, nu bjuder vi dessa att också bli aktiva med oss.

Av Gudrun Schyman 11 jan 2001 13:49