Visst tränar karlar gymnastik

Inte bara som en liten pilt, utan från förskoleåldern och fram till året jag fyllde tjugo. Inte på mammas begäran, utan av alldeles fri vilja och med stor entusiasm.

I staden min flickvän kommer ifrån var det ställt bortom allt tvivel att de få pojkar som sysslade med handvolter och hjulomsvingar var fjollor; små tunna blekfisar i tramsiga trikåer, i allt jämställbara med balettdansare.

I min barndomsstad var förhållandena de omvända: Medlemmarna i gymnastikföreningen var långa och muskulösa, ganska många var stiliga och flickfavoriter. Man vann SM och raggade brudar och jag lärde mig supa och snusa lika bra där som i vilken hockeyklubb som helst. Kort sagt var min stads gymnaster ansedda som minst lika manliga som lirarna i de mer kända fotbolls- eller handbollslagen.

Men förutom dessa vardagliga symboler för manlighet innehåller gymnastik, vid en skärskådan, en mängd moment som bekräftar dess status som en sport för karlakarlar. Ett av dem är givetvis våghalsigheten men de mest framträdande är kanske självplågeriet och vikten av att bita ihop.

Intet ont anande hoppar jag som 8-åring upp och hänger i räckstången. Jag utför efter bästa förmåga de övningar tränaren försöker lära ut, snurrar runt och flänger av och an. Det är läskigt, men ganska spännande. Och framför allt uppfylls man av en härlig känsla av tillfredsställelse när något går som det var tänkt. Döm då om min förvåning när jag mitt under en sving känner en konstig känsla i båda händerna samtidigt. Inte riktigt smärta, snarare värme, men hur som helst något jag aldrig har känt förut.

Ner kommer man alltid och jag tittar förskrämt i händerna. På fyra ställen, varje om ungefär en kvadratcentimeter, precis där fingrarna börjar, saknas det plötsligt hud! Vad är detta? Det här är inget jag har fått någon information om!

Jag upplyses att det kallas "uppkörning" och att det hör till vardagen från och med nu. Jag tror inte att det är sant, men när fler och fler av träningskamraterna drabbas av samma fenomen förstår jag att det måste vara det.

Under resten av träningen slipper vi hänga i händerna, och tränaren ger det välmenande rådet att salt brukar hjälpa, åtminstone gör det rent bra. Vi är givetvis för små för att uppfatta blickarna som ledarna utbyter, men som tur är har de flesta skapligt uppmärksamma föräldrar hemma som avstyr försöken till egenvård. Vi har nu fått lära oss att det inte är någon lek vi sysslar med.

Till en början är uppkörningarna bleka och känns inte så mycket. Under ett par timmar blir de successivt rödare och börjar göra ont. Nästa morgon gör de så in i helvete ont och lyser som bromsljus ur handflatorna på oss. Efterhand mörknar det röda och ytan bli torr. "Härligt", tänker 8-åringen, bara för att nästa morgonen märka att små sprickor har uppstått och att det sipprar vätska ur dem. Vi smörjer med Idomin och håller händerna under iskallt vatten tills de domnar bort. Inget hjälper, alla försök med plåster mitt i handen är fruktlösa. Bara tiden kan lösa det här problemet.

Uppkörningarnas positiva sidor visar sig inte förrän i skolan. Att släcka en cigarett i handflatan eller få en värmeljuslåga att flämtande dö genom att stänga ut syret med handen ovanför är erkänt manliga partytrick.

Att komma till lågstadieskolan med hudflängda handflator visar sig inte stå långt efter. "Ohhh" och "uääää" från klasskamraterna. "Äh, det är väl inget" och "det är sånt man får räkna med på gympan" från oss drabbade.

Det KAN ha varit första gången vi fick en smak av hur det är att vara manlig. Vi kände oss som Zeb Macahan. Att vi sedan blev 8-åriga lipsillar igen när tränaren skulle ha upp oss i räcket, barren eller ringarna ett par dagar senare hör inte hit. Men faktum är att när man bitit ihop och fått sådär en miljon uppkörningar blir händerna till slut som ogarvat läder och inget räck och inga ringar i världen biter. Och ingen dambarr heller, för den den.

Förutom uppkörningarna innehåller sporten gymnastik oräkneliga tillfällen att bita ihop. I barren sliter man sönder överarmarna, i matta och hopp får man benhinneinflammation som "bara går över genom att träna". Alla som försökt gå ner i spagat vet att det kräver ett rejält mått av ihopbitande.

Springer man i ett okoncentrerat ögonblick rakt in i hopphästen och tappar luften, fast man egentligen skulle över, är det bara att bara och bita ihop och gå på det igen. "Du måste göra det nu, annars vågar du aldrig igen".

Alla tjejer som någon gång hamnat med ett ben på var sida om bommen vet vad jag menar. Regeln gäller för övrigt efter alla flygresor ur häng- och stödjeredskap också.

Eftersom att torka tårarna, inte visa rädsla eller smärta och att göra mer än man vågar är allmänt vedertagna manliga egenskaper skulle jag härmed vilja, med eftertryck och för alltid, peta bort gymnastiken från det mesiga hörnet.

Istället skulle jag vilja flytta spotlighten från klippklättring, fallskärmshoppning och amerikansk fotboll och utnämna gymnastik, både för damer och herrar, till den kanske manligaste sporten av dem alla.

Av Stefan Bodetoft 07 jan 2001 19:46