När jag mötte J-O Waldner

Han nådde knappt upp till bordet. Allt jag såg var i stort sett bara en lugg och ett racket, Stiga hans alsér om jag minns rätt.

Jag minns att jag hann tänka "slakt" och att jag inte kunde förstå hur denna lilla figur blivit seedad i tävlingen.

Så började charkmästaren sin styckning. Fast överraskande nog var det Goliat inte David som fick gå till omedelbar reträtt.

Det bara viftade till därborta under vid bordet och jag blev totalt utspelad. Det hela var över på några minuter. Fick jag två eller tre bollar i varje set var jag glad.

Allra värst var denna chattes ansikte som var helt uttryckslöst under hela matchen. Jag såg bara ett stort racket och enorma bollar i proportion tilll det lilla ansiktet som kom farande överallt utom där jag trodde att de skulle hamna.

Resten är historia som det brukar heta. Min karriär som bordtennisproffs tog aldrig den fart jag hoppats. Min motståndare växte både som spelare och individ och idag kan jag känna mig riktigt stolt över att ha förlorat matchen.

Åtminstone kan jag skryta med att ha mött den store Världsmästaren.

Av Thomas Eriksson 07 jan 2001 19:47