Mallorca med nya ögon

Visst finns allt det här fortfarande kvar. Men det finns också ett helt nytt Mallorca som vuxit fram det senaste decenniet.

På Mallorcas norra kust löper en vidsträckt bergskedja som skapar ett unikt landskap. Bergstopparna varierar från tusen till femtonhundrameter och erbjuder hisnande stup rakt ner i det stora blå Medelhavet. I detta karga landskap har mallorcanska bönder tämjt naturen sedan årtusenden och skapat terasser av bergssluttningarna så att de har kunnat odla sina oliver, apelsiner och citroner.

Tar du dig besväret och hyr en bil och kör utmed kusten växer en ny ö fram. Längs kusten ligger små byar med caféer och restauranger vars terrasser hänger ut över medelhavets klarblå vatten. Nu är det ju så, det vet varje resenär, att ens allra bästa hemligheter ska man behålla för sig själv. Men eftersom min oas blev upptäckt redan av Robert Graves, du vet han som skrev "Jag Claudius", konstären Arthur Rackham och många fler så kommer den här: Deiá.

Det är en liten by på mitten av bergets sydsluttning. Ovanför sig reser sig topparna majestätiskt. Nere i dalen övergår det mjukt gröna landskapet i Medelhavets turkosa färg. Det märkliga med att befinna sig i Deiá är att det känns som om man är i Alperna. Fast vid havet.
Byn i sig är inte så märkvärdig. Den består rätt och slätt av 6 hotel, 18 restauranger, 4 barer, 12 butiker, 4 kontnärsateljeér, 2 gallerier, 4 museum och sådär en 700 innevånare.

Kronan i juvelen är La Residencia. Hotellet.

Det är nu inte vilket hotell som helst. På Mallorca kan du kliva in i en taxi var som helst på ön - även i miljonstaden Palma och viska de magiska orden - och du kommer dit du vill åka.

Det hela beror på någonting mycket enklet. La Residencia är något mer än ett hotell. Det är en oas som varken tillhandahåller TV på rummen eller tillåter användandet av mobiltelefoner eller barn, för den delen. Utom vid jul och under några sommarvedckor.

Låter det snorkigt? Tja, men betänk då följande. Här kan man faktiskt uppleva något så ovanligt som familjer som sitter och spelar kort tillsammans i sofforna framför brasan på kvällarna. Här hinner man faktiskt med att läsa. Något som åtminstone jag har svårt att finna lugn och ro till i vardagen. Och här slipper man den där märkliga känslan att ens liv springer iväg medans man tittar på meningslösa tv-program kvällstid.

På så vis skulle man kunna säga att La Residencia är ett omodernt hotell. Å andra sidan besöks det årligen av utbrända celebriteter som vilar upp sig och låter sig bli ompysslade i solen och läka sina osynliga sår. Mick Jagger var härpå lunch för bara någon månad sedan och supermodellen Kate Moss stannade i tre veckor sist. Om nu inte det vore nog så hänger ett litet tack-brev från Prinsess Di i inramat diskret i receptionen.

Så ur detta perspektiv är La Residencia ett väldigt modernt hotell. Det består av en gammal Finca, en olivherrgård som ursprungligen bestod av två huvudbyggnader och olivpressen, som idag rumsterar El Olivo, Oliven. En av Medelhavsområdets mest kända restauranger belönad med två stjärnor i Guiden.

Idag har La Residencia brett ut sig över sluttningen och kan stoltsera med en helt ny inomhuspool och ett gym utöver de två utomhuspolerna. Det finns 6 enkelrum, 40 dubbelrum, 15 switer och 2 Suite Extraordinair, som hotellet uttrycker det. Vi talar här om två privata villor med privata pooler !.

Du tror förmodligen att här vilar en snobbig upperclassanda?! Men det är just stämningen som gör La Residencia till vad det är - en unik oas. Här känner man sig ompysslad istället för servad, omtyckt istället för smörad. Personalen gör allt för att du ska trivas och må bra, vare sig du heter Michel Douglas eller något betydligt alldagligare. Douglas har förövrigt ett eget hus i grannbyn, Valdemosa, som även huserade Chopin under en vinter när seklet var ungt och Chopin gammal.

Första gången jag kom till Deiá blev jag helt tagen av dess skönhet. Andra gången inser jag att jag kommer återvända snart igen. Det för mig nya Mallorca har förmodligen alltid funnits här. Jag har bara inte sett det förut. Kanske blir det en dag för mig som för Robert Graves. Han lämnade aldrig sitt Deiá, efter att ha funnit det. På hans grav uppe vid den lilla kyrkan med utsikt över Medelhavet står det i över årtalen all sin enkelhet:

Robert Graves, Poeta.

Av Thomas Eriksson 07 jan 2001 18:53