Amerikansk mentalitet

Jag fick ett intryck att de här människorna tillhörde en högre samhällsklass.

Den vanliga religiösa tystnaden fyllde ut kyrkosalen. Alla väntade på de första ljuden av orgeln och prästens djupa röst.

Men denna söndagens mässa hade en annorlunda början. Innan första psalmsången började talade prästen om att vi skulle ha en särskild bön för en av kyrkans medlemmar. Först tänkte jag att det kanske är någon som är sjuk, men det var inte så. Det var en bön för en ung "broder" som är stridspilot och som just nu förbereds för att verkställa sin militära uppgift. För att framgångsrikt kunna slutföra uppgiften behövde han bönen, kraften från Gud. Han behövde moralstödet från familjen och vännerna.

Alla hade händerna i sina knän, blundade och sakta böjde sina ödmjuka huvuden. Prästen påbörjade bönen för den unga "brodern" stridspiloten ungefär så här:

"Skapare, Fader, vi ber Dig att bevara vår unge broders liv i Kristi namn! Ge honom kraft och mod att slutföra sin uppgift framgångsrikt och låt honom komma hem levande till sin familj, till sina vänner, till sitt hemland. Vi ber Dig i Jesu Kristi, Din Sons namn! Amen."

"Aaaamen", upprepade hela församlingen.

Redan samma eftermiddag tog familjen farväl av den unga stridspiloten på den militära flygplatsen.

Modern kramade gråtande sin son. Som om hon var den enda som visste vad det betydde, som om hon var den enda som visste vad livet innebär. Hon tänkte på det värsta: "Tänk om han aldrig återvänder. Tänk om han dör."

Men det politiska intresset var starkare än moderns kärlek. Den unge piloten flög iväg för att slutföra sin uppgift. Inom familjen blev kvar en känsla av rädsla och väntan. "Kommer han att återvända hem levande? Kommer han att slutföra sin uppgift framgångsrikt?" upprepade modern oroligt.

Prästen samlade en särskild bönegrupp som skulle be för den unge medlemmen oavbrutet, ända tills han återvänder hem. Och medan dessa människor bad oavbrutet och i tysthet, kunde man höra en gammal tant som bar på en stickad hatt, viskande tyst säga om och om igen: "Halleluja! Halleluja! Halleluja!"

Varken familjen eller kyrkan fick vänta särskilt länge tills den unge stridspiloten återvände hem levande och frisk. Han lyckades med bombningen så bra att arméns högsta befäl samlades på flygplatsen för att gratulera honom och tilldela honom orden. Även hans familj väntade på honom på flygplatsen, viftande på flaggor. Lyckan var ändlös. Stämningen fylldes ut med äran, framgången och applåderna. Den unge stridspiloten försvann i massan av blommor, kramar och kyssar. Hans ansikte lyste av spänningen. Alla orden, han blev befordrad och fick en högre rang, allt på en gång.

När ceremonin på flygplatsen var över åkte den unge piloten hem tillsammans med sin familj. Modern förberedde en gemensam middag, nästan som en familjefest. Alla satte sig vid bordet och fadern började be: "Fader, Skapare av himlen och jorden! Vi tackar dig för att du skyddade vår sons liv och för att han avslutade sin uppgift. Vi tackar dig för att du älskar oss. Du är vägen, sanningen och livet. Amen."

"Aaaamen", avlutades bönen av hela familjen.

Populariteten, glädjen och glöden i hans ansikte varade dock inte särskilt länge. Någon hade illegalt gett honom ett videoband på vilket hans bombning fanns dokumenterad. När han tog bandet i händerna, blev han lite orolig och började fundera på om han ska bränna bandet eller titta på det. Efter en stunds fundering bestämde han sig ändå för att titta på det.

Redan vid själva början av bandet blev han stel, öppnade ögonen och munnen och blev hel stum. Ja, han hade bombat ett bostadsområde bebott av civila. Han dödade tiotal oskyldiga människor. Han såg brända lik, kroppsdelar, barnkroppar utan huvudet, armar och ben. Han såg brända kor och katter. Han såg en hund utan bakre benet. Tittande på detta band levde han in sig i situationen. Han kunde känna flickan som såg på allt det här, grät och kallade på sin moder som inte kommit hem. Han mötte den gamla mannen som tog av sig hatten, kastade den på marken, tittade upp mot himlen och skrek: "Varför? Varför, min Gud?"

För den unge stridspilotens själ var detta helvete oumbärligt. Förtvivlan fyllde ut hans själ. Han gick rakt mot kyrkan. Prästen som fortfarande var imponerad av hans dåd räckte fram handen, för att gratulera honom ännu en gång. Men denna gång gav piloten honom inte handen, utan sin själ. Han andades svårt och skrek: "Jag vill inte leva! Jag vill inte leva!"

Prästen förstod honom inte, men förstod att det var något fel med den unge brodern.

"Älska din näste såsom du älskar dig själv", var de sista ord som han uttalade i en vanlig form av kommunikation.

Hans unga, framgångsrika, populära liv hamnade på en psykiatrisk klinik. Först på den psykiatriska kliniken lärde sig den unge stridspiloten att Gud skapade oss på denna planet för att vi ska vara människor och inte gudar. Men nu var det för sent.

Under doser av starka psykofarmaka och terapier tittar den unge piloten fortfarande på en punkt på väggen. Ingen vet vad han ser, men alla vet att han inte säger något. Och fortfarande beter han sig som om han sagt allt han hade att säga då han sade:

"Älska din näste såsom du älskar dig själv."

Det sista som hände var ett besök. Besök från arméns befäl till den av sorg bedrövade familjen. Den stolta generalen, klädd i en militäruniform, prydd med olika orden, överlämnade ett större kuvert innehållande en summa pengar till familjen. Ännu en gång tackade han familjen för sonens mod.

På slutet kramade han om modern och försökte förgäves trösta den gråtande modern med orden: "Det är vanligt att unga stridspiloter blir psykisk sjuka efter slutförda uppgifter. Det är inte Guds mening att vi ska döda, men det finns inget vi kan göra. Han är inte den ende..."

Och fortfarande ber man i kyrkan för nya unga stridspiloter. Och fortfarande kan man höra den gamla tanten med sin stickade hatt, sakta viska: "Hallelujah! Hallelujah..."

Av Slava Nenadic 05 jan 2001 11:32