Plugg i ett ex-kommunistiskt land

Frågan: Varför Slovenien? poppar förstås upp varje gång jag nämner namnet på det land där jag valt att plugga. Jag vet inte riktigt varför, det bara blev så. Och det är jag inte det minsta ledsen för. Nu när jag börjar närma mig slutet av mina studier ser jag hur mycket det har gett mig att vistas i ett land som genomgår enorma politiska och sociala förändringar. Det är jättespännande!

Jag kom till Slovenien för fem år sedan för att lära mig tala slovenska ett bortglömt fadersmål. När jag väl hade avslutat språkkursen hade jag fått mersmak för Ljubljana och skrev in mig på universitetet. Första dagen var en chock. I en risig föreläsningssal med urusel akustik, gjord för cirka hundra åhörare, trängde sig cirka hundrafemtio studenter in. Folk satt på golvet och på borden, vissa var till och med tvungna att stå. När väl professorn kom så insåg jag att mina språkkunskaper var väl skraltiga för att kunna klara av slovenskan på universitetsnivå. Det var ingen rolig känsla att sitta där ensam i detta kaos och inte fatta något.

Efter ett par dagars intensivt raggande bland mina kursare lyckades jag dock knyta några kontakter och därmed blev allt mycket bättre. Hjälpsamheten är djupt rotad och man delar osjälviskt med sig av anteckningar och kopior solidaritet är något som knappast saknas bland studenter här, alla är ju under samma press och man bara måste hjälpas åt.

Som plikttrogen svensk sprang jag förstås och lånade och köpte böcker det första jag gjorde. I Sverige brukar man ju vara tvungen att börja plugga på en gång. Inte här. Mina kursare tyckte jag var konstig när jag redan andra veckan efter terminsstart befann mig på bibblan och pluggade - tentorna är ju först i juni för guds skull! Så småningom hajjade jag denna fördelning av arbete över året: första terminen går man på föreläsningar på dagarna vanligtvis hela dagarna, fikar flera gånger om dagen och festar på kvällarna. Helgerna vigs åt seminarie-skrivande.

Andra terminen fortsätter enligt samma mönster, bara lite intensivare. Fikandet och festandet och seminarieskrivandet fortgår ända till i maj. Då smyger sig nämligen den kollektiva student-hysterin på. Helt plötsligt översvämmas biblioteken som tills nu stått tomma av paniska studenter som på några dagar försöker klämma i sig all litteratur de undlåtit att läsa under året. I juni har man alla tentor, de uppgår vanligtvis till ungefär tio stycken.

Det faktum att maj och juni är de finaste månaderna i Ljubljana, med nyöppnade utefik, utomhuskonserter och diverse festligheter gör ju inte direkt saken bättre. Staden riktigt sjuder av aktivitet.

Att plugga i Slovenien ser litegrann ut som att gå på gymnasiet. Bara mycket jobbigare och intensivare förstås. Man försöker nämligen slå två flugor i en smäll: föreläsningar och seminarier varje dag och ofta hela dagarna, plus alla seminariearbeten som ska skrivas och lämnas in och all kurslitteratur som ska läsas.

Tvärtemot vad många kanske föreställer sig, så undervisas det inte alls särskilt mycket i marxism, leninism och andra kommunistiska ism-er. Visst nämns de och bearbetas, men det inom historiska och sociologiska ämnesområden, annars inte. Det känns mera som något som hör till paketet, knappast som något med huvudsaklig tyngd. Särskilt inte hos de yngre professorerna, vilka oftast har sina blickar stint riktade mot USA och Västeuropa. Ett antal generationer tillbaka var "Das Kapital" ett måste, såsom Jugoslaviens Sloveniens egna ekonomiska "geni" Edvard Kardelj, men inte längre idag.

Att vara student i Slovenien betyder att vara fattig. Den som var duktig och fixade höga betyg på gymnasiet får en motsvarighet av tusen kronor i månaden av staten att leva av. I år har det dock införts ett nytt system med möjliget till banklån för studenter.

Priserna är faktiskt inte så särskilt mycket lägre här än i andra västeuropeiska länder. Detta innebär att de flesta bor hemma hos sina föräldrar hela sin studietid. Kommer man från något ställe utanför Ljubljana har man rätt att i bo i ett av de med våra mått mätt skabbiga studenthemmen. Flyttar hemifrån på riktigt gör folk vanligtvis först då de börjar närma sig trettio, ofta i samband med giftermål.

Vad som ofta gör mig väldigt arg och upprörd ar avsaknaden av demokratiskt tänkande. Att demokrati är ett sätt att leva, tänka och definera sig själv och sin roll i samhället på har jag verkligen lärt mig förstå här.

Den slovenska republiken är förstås en demokrati, men människorna har här fortfarande en lång väg att gå innan de med rätta kommer att kunna kalla sig demokrater.

Avsaknaden av demokratiskt tänkande är särskilt tydlig på en konservativ institution som universitetet är. I Slovenien förstoras problemet av landets ringa storlek och därmed begränsade tillgång till professorer. Den monopolistiska position som professorerna har, utnyttjar vissa av dem brutalt. Man hittar på egna regleringar vad gäller närvarokontroll, tentamen, med mera, som absolut inte har sin grund i några formella bestämmelser inom fakulteten.

Vissa studenter kan bli tvungna att skriva om en tenta upp till tio gånger, bara för att professorn i fråga inte gillar dem och vägrar låta dem klara sig. En del professorer anordnar rena lotteri-tentor, delar ut olika varianter pa samma tenta till studenterna, ena varianten busenkel och den andra omöjlig att klara av. En professor på min fakultet är känd i hela landet, eftersom cirka tio procent av hennes studenter klarar hennes tenta varje år.

Att en assistent tillät sig att grovt förolämpa min klass under ett seminarium genom att säga att vi var goda nog att sopa gator var det ingen som ens höjde ett ögonbryn över. Det är klart att studenterna blir ledsna, arga och upprörda när sådana snedsteg och regelbrytningar tillåts. Tror ni då att någon gör något åt det? Går till högre instans och klagar, skriver protestlistor, tar kontakt med pressen, vad som helst? Nej. Ytterst sällan. När det sker så är det oftast utan resultat eller så följer personliga vendettor från proffesorerna. Människor som är vana att bli trampade på och förnedrade har väldigt svårt att lära sig att stå på sig och kräva sina rättigheter. Det tar nog ett par generationer, och dit har man inte kommit än.

Att plugga i ett ex-kommunistiskt land är på många sätt spännande och roligt, men kan vara riktigt jobbigt och svårt också när man måste tampas med diverse kulturella skillnader och tankesätt. Jag är ändå väldigt glad att jag kom hit och ångrar mig inte det minsta. Det jag har tagit mig genom är så mycket mer än bara ett par år av studier -jag har lärt mig att förstå ett annat folk och ett annorlunda samhälle - ett i förändring.

Av Ida Udovic 04 jan 2001 17:33