På tricken till förorten

Jag är ett skilsmässobarn av 70-talet, en kosmopolitisk blandning av nationaliteter, olika kulturer och religioner. Född och uppvuxen i miljonprogrammens standardlägenheter med tillhörande standardlekplats, minilivs och det traditionella centrumet med Domus på den ena sidan av torget och ICA-butiken på den andra.

Lägenhetskomplexen var målade i regnbågens färger och jag lärde mig snabbt att mamma bor i det röda huset och pappa i det gula. På dagiset var avdelningarna också färger. Min grupp var givetvis bäst för vi var gröna och sköna. Dagisfröknarna var mina gudinnor dagiset min borg. På mitt dagis fanns det barn i alla färger och lilla Lasse som älskade att klä sig som en flicka. Han målade alltid sina kinder röda och gjorde djupdykningar i den gemensamma utklädningslådan. Det var inget konstigt med det. Men åh, vad jag drömde om ett blont hårsvall, havsblå ögon och ljus hy. Det var som på nåt sätt mycket finare när jag var fem år än mina egna bruna ögon och bruna skinn.

Ett par år senare flyttade vi med den gröna vågen ut på landet, in i de norrländska skogarna. Där blev jag och min bror exotiska, vi pratade ju stockholmska. Jag tyckte att livet på landet var exotiskt, för att inte tala om människorna som bodde där. Åren gick och jag slutade önska bort mina bruna ögon och mitt bruna skinn. Färgerna gjorde sig så bra mot den vita snön som låg alldeles för länge under vinterhalvåret. Eftersom barnen i byn mestadels var ljusa skilde jag mig från mängden och det tyckte jag i de allra flesta fall var bra. Men kärt barn har många namn? Visst, svartskalle, negerjävel, jävla jude, jävla indian till exempel. Några av killarna i klassen hade svårt att bestämma sig, deras förvirring kom av sig och det gick över. Jag visste ju att jag var svensk oavsett vilken färg de såg.

Årstider kom och gick. Min bror och jag blev äldre, min mor och plastpappa lite gråare. Vi flyttade tillbaka till storstaden. Gymnasiet avverkades i en rasande start och sen tog jag mitt pick och pack och flyttade. Studerade i de blå höga husen under en alltför lång tid.

Nu bor jag mitt i staden och mitt färgseende har förändrats. På väg med pendeltåget ut till min pappa är allt mest bara grått utanför fönstret. Den ena sovstaden efter den andra avlöser varandra och de mest horribla betongkolosser irriterar min näthinna. Den fasansfulla tanken att det bor människor där vill inte lämna mig i fred. Ju längre ut med pendeln jag åker desto brunare blir jag själv. Jag som är etnochick i staden är här bara en i mängden. Jag tänker på mitt första besök i min pappas hemland Indien. Utklädd i traditionella kläder kan mitt ursprung inte förnekas. Indierna avfärdar mig visserligen direkt men de få västerländska turister jag såg, såg inte mig. Jag försökte febrilt signalera att -Hallå! Jag är en av er! Se mig, här är jag! Samma känsla av identitetsförvirring uppträder på pendeltåget. Men obönhörligt gör jag en klassresa i flera dimensioner när jag åker Stockholm-Förorten tur och retur. Min pappa har flyttat från det färgglada området som nu för övrigt är enhetligt målat i vitt. Han bor i ett sådant där bostadsbygge som också kan benämnas som ghetto. Här finns inga färger alls men de mest fantasifulla namn står tecknade på namnskyltarna.

Väl innan för dörrarna kan jag skaka av mig obehaget. Pappas nya familj är färgstark och maten är mat för gudarna som bränner på tungan. Men min pappa har tappat sin färg. Jag tror att drömmarna försvann och glöden har falnat i takt med åren som har passerat. Frun dubbelarbetar och drömmer om att flytta till spanska solkusten. Klassresan följer mig hela vägen in i lägenheten. Vi pratar mycket politik, inte som vi gjorde förr men pappa glimmar till ibland. Mina rötter gör sig påminda och jag trivs med de annorlunda dofterna. Med väskan fylld av samosas, pickles and what not gör jag klassresan hem igen. Väl nersjunken på tågsätet går det inte att låta bli att undra vad alla andra tänker när vi sitter där och i förbi farten låter blickarna vila på varandra en kort stund.

Vad tänker du när du sitter där och tittar och vad är det du ser? Ser du i färg i eller ser du allt i svartvitt?

Av Sakina Sakerwalla 04 jan 2001 17:33