Förnedring kan packas snyggt i falska drag

Bara sekunden innan det hände kände jag att något var påväg att ske. Den obehagliga känslan innan hans kalla, tunna hand rörde vid min kind bosatte sig kvickt i magtrakten och jag blev stel. Tänkte inte. Handlade inte. Tog emot.

Han var en konstnär, målare, som jag just avslutat en intervju med. Vi hade tagit lite bilder och han gillade att posera framför kameran. Jag kände mig nöjd. Allt hade gått som smort. Han bad om att få köra hem mig. Jag sa att jag gillar att gå. Han insisterade. Sa att han hade tid över.

I bilen frågade han om intervjun. Han sa att han gärna ville titta igenom mitt material. Kanske över en middag hemma hos honom? Jag tackade artigt nej. Föreslog att maila eller faxa över materialet till honom istället. Han sa inget alls. Resten av den högst fem minuter långa bilfärden var olidlig. Jag förstod att svaret inte var vad han väntat sig. Tystnad rådde från hans sida. Jag ville kliva ur bilen.

Så hände det. På gårdsplanen utanför min lägenhet. Han mumlade något ohörbart i samma stund som jag öppnade bildörren, och när jag vände mig mot honom kom smekningen. Han kunde lika fullt slagit till mig med öppen hand. Lika ont gjorde det. Och skammens rodnad spred sig snabbt. Rödkindad halvsprang jag bort från brottsplatsen och in till min trygga vrå. Hemma. Jag andades tungt, som om jag blivit jagad. Minnesbilder från en mörk park kom till mig utan mitt samtycke. Och jag kom ihåg fast jag försökte spjärna emot.

En flåsande galning bakom mig. Jag har aldrig sprungit så fort som då. Mina ben tog nästan formen av två hjul som rullade i vansinnig takt. En jakt. Freestylen föll i marken. Jag minns. Hjärtat som pumpade, andetagen som nästan upphörde, mörkret som slöt sig allt närmare mig. Galningen i nacken. Tunga andetag. Närmare och närmare.
Jag hann undan. Galningen försvann. Polisen hittade honom i alla fall inte, trots idogt spanande. Sedan ifrågasatte de mig. Hade jag inbillat mig? Hade jag det?

Åter till verkligheten. Jag stod i farstun. Fortfarande andfådd efter spurten från bilen. Från konstnären med kalla händer. Ville inte fortsätta tänka. Behövde sysselsätta mig med något. Dammsög och skurade i ett nafs. Sprang utan jacka till tvättstugan och kollade om det fanns några lediga tider. Väl utanför dörren kom jag på mig själv med att bete mig som en idiot. Vadå! Inget hade ju hänt. Det var inte så farligt. Nä, just det. Just det. Inte så jävla farligt!

Jag var tvungen att få det bekräftat av några till bara. Jag hade inte gjort något fel, eller hur? Nej, nej. Alla intygade. Inget var fel. Jag sov dåligt den natten.

Nu är det såhär: Nu ska jag låta min ilska tala: Jag klarar fanemej inte av gubbsjuka jävlar! Har fått nog! Det finns för många av dem!

Händelsen med konstnären skedde bara häromdagen och framkallade givetvis gammal skåpmat jag trodde ruttnat bort. Men nej, se det hade den inte. Jag tänker tala om övergrepp, för det är just vad det är. En ta-vad-man-vill-ha handling. Utan att fråga. Sånt ska man inte acceptera.

Förra året kränkte min lärare mig. Han förlorade mitt förtroende bara några månader in på första terminen.
Det hände på en mixad elev- och lärarfest. Han behandlade han mig som ett stycke kött. Tafsade och tog för sig på dansgolvet. Nekade dagen efter när jag konfronterade honom.

- Men vi är ju vuxna människor. Jag är ren som snö. Har inte behandlat dig illa. Vi dansade ju bara.

Dansade. Han visste precis när gränsen mellan dans och övergrepp passerades:

Flämtningar och flås i örat. Klatsch på rumpan. "Nu är vi inte längre lärare och elev"... Och så hamnade jag, till sist, upptryckt mot väggen. Hans vidriga andedräkt mötte mig innan han föll ihop på golvet.

Min lärare förödmjukade mig fysiskt och psykiskt. Han fick mig att äcklas! Av honom visst, men också av mig själv. För att han fick mig att känna som jag gjorde. Jag var så arg på honom. Ville låta honom kräla i sina egna snedvridna och sjuka fantasier av hur en elev och lärare möts på en fest.

Han bad om ursäkt till sist. Frågade om jag hatade honom nu? Kunde jag respektera honom längre? På bägge frågorna svarade jag nej. Hur ska man kunna respektera någon som inte respekterar en åter? Och jag vill inte hata. Det tjänar inget till.

Min lärare gav mig något jag inte ville ha. Han levererade en förnedring snyggt förpackad i falska drag. Vi dansade ju bara. Eller hur?

Men inom mig finns versionen av händelsen förevigad. Smaka på ordet. Förevigad. För evigt. Bad jag om den? Nej. Men likväl försvinner den aldrig.

Det sägs att varje människa du träffar under din livstid ger dig en bit och tar ifrån dig en. Jag vill varken ha gjort det ena eller det andra med honom. Lät han mig välja? Nej.

Eleanor Roosevelt lär ha sagt något i stil med att man aldrig kan bli mindre än man själv tillåter sig vara. Alltså att ens eget värde aldrig bestäms av någon annan än en själv. Så varför underskatta sig? Jag väljer att lyssna på henne. Hur gör Du?

Av Anita Norrblom 04 jan 2001 17:33