Dödslinjen

Fem dagar kvar. Ångest. Vad ska jag göra? Fingrarna trummar mot skrivbordet. Tittar på klockan. Ringer mamma.

- Allt är helvete!

Medlidande gjorde inte situationen bättre. Suckar djupt. Går några varv i mitt fängelse. Den elektroniska apparaten står där och gapar. Väntar på ord.

Fyra dagar kvar. Ångest. Biter på naglarna. Börjar blöda. Tankarna sveper förbi som en svag vind som inte svalkar en varm sommardag. Hur mycket jag än vänder ansiktet mot vinden så torkar inte min fuktiga panna.

Tre dagar kvar till dödslinjen. Äter lunch utan att känna smak. Hjärnan arbetar på högvarv. Testar olika formuleringar men inser snabbt att pretentiös poesi inte är på sin plats. Domedagen är nära.

Två dagar kvar. Min kropp börjar att protestera. Ständig handsvett och bekymmersrynkan mellan ögonen vägrar att försvinna. Tänker i ursäkter hela tiden.

- Det skulle du ha tänkt på innan, ekar i mitt huvud.

Dödslinjen är oundviklig.

En dag kvar. Sista dagen. Det finns ingen framtid. I morgon är dagen jag har fruktat så länge. Skärmen gapar fortfarande tom. Ska jag klara mig förbi dödslinjen så måste något hända nu.

Känner försiktigt på tangenterna som om de skulle vara brännheta. Trycker sakta ner. Ett, två, tre ord blir en mening. En mening leder till en annan. Plötsligt finns det inga gränser eller hinder längre. Känslan är fantastisk. Som att efter att ha varit blind, kunna se igen. Jag återupptäcker ljuvlig smak och underbara dofter. Fingrarna lyder och dansar över tangenterna. Tankar som har funnits där så länge och bara väntat är nu lyckliga över att få ta form av vackra ord, välformulerade meningar, hela stycken och till slut färdig artikel!

Av Lina Lundkvist 04 jan 2001 17:33